EP-anfall

Lillpojken Mille är epileptiker.
ep
Idag hade Mille ett anfall medan jag dessvärre inte var närvarande, så jag vet inte hur pass kraftigt det var, men av spåren att döma bör han ha tumlat omkring rätt rejält.
Han var genomblöt på ena sidan av halsen, så troligen hade han varit i närkontakt med hundarnas vattenskål. Dessutom hade han sparkat på dörren, så att snöret som höll den öppen hade ryckts loss och dragit med sig ena ramlisten vid fönstret.
Lyckligtvis var han i kolonistugan och där finns inte särskilt mycket att göra sig illa på.
När samma sak hände på förrådet skadade han sig i ryggen, fick ett blödande sår på läppen och ett par tänder som satt lite löst.
Den här gången var han endast lite dämpad och ovanligt kelsjuk.
Såvitt jag vet är detta Milles tredje EP-anfall i år. Förut hade han högst två om året, så de har alltså blivit tätare, men samtidigt mindre långvariga.
Alltså exakt samma utveckling som hos min förra hund Skutt.
Inget särskilt dramatiskt… men det är tråkigt med epilepsi!

Jag har talat med Milles uppfödare och nu lutar det åt att han får medverka i ett  forskningsprojekt om EP hos hund.

5 kommentarer

  1. Maggis said,

    12 april, 2007 den 22:26

    Lille Mille stackars liten, tänker på honom och sänder en omtänksam slick på nosen.

  2. Caroline said,

    14 april, 2007 den 09:55

    Stackars lilla Mille 😦

  3. Caroline said,

    14 april, 2007 den 09:58

    Tittade lite vidare i din blogg. Tycker att din dikt och dödsruna var fantastiska.. Blir verkligen rörd. 🙂

    • Barbro said,

      14 april, 2007 den 12:56

      Tack!Jag skrev dikten precis när det just hade hänt, så känslan är absolut äkta.Jag grät floder medan jag skrev den.

  4. Barbro said,

    14 april, 2007 den 13:03

    Till både Maggan och Caroline:Det är ju så med mänskliga epileptikter, att de inte minns sina anfall och jag gissar att samma sak gäller för djur, så jag vet inte om det EGENTLIGEN är särskilt synd om Mille.Det skulle isåfall vara pga oron före och tröttheten efteråt. Den gången han gjorde sig illa var det förstås lite värre för honom, för då hade han ganska ont i sin mun. såret på läppen tog ett par-tre dagar att läka och han inte fått tillbaks pigmentet än, så nu undrar jag om han nånsin ska få det.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s