Idag mötte Matte en huggorm.
Vi har massor av ormar på området, både huggormar och snokar, men det är ganska sällan man ser dem för de är räddare för människor (och hundar!) än vi är för dem. Det är även rätt gott om sorkar, så det är klart att ormarna söker sig till en plats där de lätt hittar mat.
Ormen som Matte passerade var iallafall klart en huggorm. Den hade väldigt fin sicksackteckning, men tyvärr hade hon inte kameran med, så bilden visar en annan orm… men exakt så här såg den ut.
Lite senare på dagen tog vi med Matte på en promenad och då sneddade vi över en ödetomt där det fanns buskar med mogna hallon som Matte ville plocka.
Vi beaglar var mer intresserade av sorkbona under buskarna, så vi började gräva och jaga sork av hjärtans lust. Fast Mille har inget tålamod så han tröttnade snart på att stå där och frusta ner i gångarna.
Jag tröttnar aldrig på sorkjakt – jag brukar gräva tills jag får ner hela huvudet under marken och Matte brukar skratta och säga att jag är söt när jag har grå nos och jord i mustascherna.
SÖT!!!!
Jag är faktiskt en jägare!
Matte har aldrig fångat en enda sork – hon kan vara ”söt” själv!
Men hur som helst så tröttnade Mille på jakten och spårade vidare och då stod han plötsligt nos mot nos med ett annat spännande djur, en svart orm.
Den dumskallen fattade absolut noll så han ville leka med ormen, men då drog den ihop sig och väste honom rakt i ansiktet och då blev han lite rädd för den och tog ett par snabba skutt bakåt. Fast han var ändå nyfiken och skulle genast framåt igen.
Detta är inte heller ”rätt” orm, men kanske en släkting… en svart liten sak.
Matte hörde väsandet och ryckte i Milles koppel precis i rättan tid. Sen fick hon släpa bort den dummingen för att hindra att han blev ormbiten, men han såg bara korkad ut med öronen rakt ut från huvudet och styva ben, som en leklysten unghund.
Han vände sig om hela vägen hem och ville helst av allt springa tillbaka och kolla närmare på den där ”väsaren”, men Matte sa att det kunde han glömma för om ormen fick in ett hugg skulle han säkert bli allvarligt sjuk.
Så i somliga fall – inte alla – har Matte mer vett i skallen än Mille.
(Hon har också en ask kortisonpiller att stoppa i oss ifall olyckan ändå skulle ske)
/ Tassat på tangentbordet av Tumle
