Hundspråk

Tänker på detta med hundar och deras sätt att kommunicera med oss människor.
Alla våra hundar har haft sina olika språk –  ”teckenspråk” och mimik förstås, men även med ljud – de har verkligen ”talat”.
En del har varit ”pratsamma” på ett oerhört hörbart sätt, andra mer försynta, typ Tokes lilla vattenpip, när han upptäckte att hans skål var tom och ville påpeka detta faktum och få det åtgärdat snarast möjligt. Det var ett ljud som han ENDAST använde i denna situation.

Fajt, vår första beagle,  hade ett ovanligt brett register av närapå talade ”ord”. Själva ljuden var ganska likartade, men frekvensen och tonhöjden skiftade och i synnerhet hans husse (min far) var mycket lyhörd och styv på att tolka dem.

Maidi och hennes son Toke var inte alls lika verbala. De var bägge två relativt skälliga, men då gällde det oftast grannarna eller främmande personer som passerade ute på gatan. Maidi konverserade framför allt genom sin mimik. Hon hade ett mycket uttrycksfullt ansikte och stora, väl rörliga öron som tydligt signalerade i vilken sinnesstämning hon befann sig.

Lille Skutt var en typisk skällare. Han skällde ofta, högt och energiskt och använde dessutom hela kroppen för att understryka betydelsen. Det var aldrig den ringaste svårighet att förstå vad han ville ha sagt, snarare att undgå det, då han emellanåt blev väldigt pockande.
Bella är i princip likadan och hon har dessutom, liksom Maidi, ett par rejäla dasslock till öron.

Sniff var framför allt pipig. Det var minsann inte enbart för skojs skull som han fick epitetet Pip-Larsson. Han kunde driva en gråsten till vanvett genom sitt ”överjordiska” gnisslande, framför allt med en löptik i grannskapet, för då var han inte möjlig att få tyst på ens under hot om allvarligt våld.
När familjens tikar löpte brukade Sniff därför bli deporterad och helst i såpass god tid att hans hormoner ännu befann sig på en relativt måttlig nivå. Fast han var ändå inte rolig att tas med vid dessa tillfällen, för på något sätt visste han alltid precis när det var ”rätt dag”.

Mille är den av beaglarna som är svårast att riktigt få grepp om. Han talar obehindrat med hundar på hundarnas eget sätt, men saknar ett språk är inte riktigt anpassat för oss besynnerliga 2-benta varelser. Istället har han utvecklat en tendens att ligga och glo, som får det att krypa i skinnet på mig, men vad han egentligen MENAR med gloendet undgår mig allt som oftast.
Jag brukar tolka det som en tyst kritik av mitt sätt att vara som matte och därför ger han mig skuldkänslor och gör mig ledsen eller arg på mig själv…eller på honom – tyvärr inget ovanligt.
Tumle är mycket enklare att föra ett givande samtal med. I motsats till sin brorson är han nämligen fullkomligt präglad på den 2-benta delen av flocken.
Han talar både med gester och ljud, mimar tydligt med hela ansiktet och använder även tassarna ungefär som vi använder händerna. Ibland får jag en känsla av att det han sysslar med är att härma oss. Det ser så roligt ut att man skrattar och genast blir på ett bättre humör, vilket naturligtvis är avsikten. Det är omöjligt att vara arg någon längre stund på Tumle.
Tumle dansar och viftar med tassarna, vallar oss mot köket och gör tuggrörelser med munnen. ”Jag vill ha godis” betyder det.
Det kan en blind höna begripa, så varför inte även en människa?
När vattenskålen är tom säger han piiiip, ungefär samma ljud som Toke, men sedan slår han på den med tassen tills någon hör det och fyller på den. Han är enveten som en orange liten gris, så innan dess ger han INTE upp.
Han sover mycket gärna under ett täcke av något slag, men det är svårt att bygga ett snyggt bo själv, för täcket är sällan medgörligt och formar sig så väl efter hans kropp som Tumle föredrar. Så när här han vill ha hjälp med det, sätter han sig bredvid mig och ser mig allvarligt rakt in i ögonen, samtidigt som han duttar lätt med tassen mot min arm. ”Lyft på filten”, betyder det och då är det inte ens nödvändigt att filten och jag är på samma plats. Det är gesten med tassen som gäller och sånt är det det en mattes förbannade plikt att förstå!

5 kommentarer

  1. Peter said,

    1 september, 2007 den 10:29

    Tumle påminner mig om Cilles förmåga att väcka husse mitt i natten med ett par riv med tassen för att påpeka att hon minsann inte kunda ta sig in under täcket utan hjälp.Intet ont anande personer kunde också få smaka på tassen om dom slutade klappa henne utan hennes medgivande.Annars kan jag inte minnas att hon kummunicerade på några speciella sätt, förutom att hon markerade missnöje genom att pinka på golvet då.Bella är mer svårbegriplig då hon är mer som Mille och tar ett utryck för precis allting. Piiip.Och det kan betyda vad som helst från att vattenskålen är tom, jag är hungrig, jag vill gå ut, jag vill ha godis eller jag har bara tråkigt.

    • Barbro said,

      1 september, 2007 den 12:21

      Fan också, jag glömde totalt bort Cille!Hon var ju annars en stor personlighet och väldigt bra på att söka kontakt.

  2. Saffra said,

    2 september, 2007 den 08:39

    Hahaha, fick mig ett gott skratt där!!”..driva vanvett ur en gråsten….””..enveten som en orange gris..” *s*Men jag tänkte på det, Mille som inte pratar med er 2-benta, han kanske är lägst i rang? Det är liksom inte hans bit att prata med er? Bara en tanke…Hahaha, nåt annat som fick mig att skratta var de där Tumle gjorde, tuggrörelserna.. Det är inte så Lennart gör på helgmornarna när han är påväg ut i köket för att äta den där berömda sillmackan?Ser roligt ut i mitt huvud iaf…*s*

    • Barbro said,

      2 september, 2007 den 09:46

      Tumle och Lennart har nästan löjligt mycket gemensamt.;o)Mille är mera som jag, men Tumle är Lennart upp i dagen: tjurig, utblekt rödhårig, avgjort rundast på mitten, envis som en (orange) gris, mycket egocentrisk och sover gärna hela förmiddagen.Fast Tumle gillar att pussas… det gör inte Lennart. Och så är han absolut SÖTARE.

  3. Maggis said,

    8 oktober, 2007 den 16:19

    Tumle är ju favoriten och rätt lik Watson hör jag. Watson pratar väldigt mycket speciellt när han tigger, han har ett väsande som slår Dart Vadar (stavas säkert inte så) men du fattar. Sen brukar jag känna på mig när han vill ut på balkongen. Han står där och ugglar länge och jag brukar känna på mig att det är dags att öppna dörren. Han dansar ut i köket med hela kroppen i sving när han fattar att jag har gått på hans tiggeri om en matbit. Ordet mat vet han så klart vad det betyder.Jag tror aldrig hans vattenskål har varit tom…så där har vi inte hört något ljud.Men det finns många kul saker han gör, blir väldigt kelig och kärvänlig när jag äter på något en av få gånger jag kan få sällskap i soffan. Han är inte mycket för att sitta i knä eller sånt tjafs.Kram


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s