Tumle och Mille

Så är det över och vår vackra flicka är borta.
Allt gick mycket lugnt till och hon somnade tryggt och stilla i kretsen av sin flock som satt omkring henne på golvet – en liten glad hund in i det sista och jag tror att hon fick ett fullvärdigt liv.

Efter den första lugnande sprutan talade hon om att nu hade hon lidit och då skulle man ha godis!
Lyckligtvis hade veterinären en hel kartong med godis och alla beaglarna dansade ivrigt och fjäskade till sig ett antal bitar var.
Sedan kände sig Bella sömnig och gick och satte sig i sin husses knä och där satt hon tills tröttheten blev så stor att hon fick lägga sig ned på golvet.
Alltsammans tog kanske en timme, fastän det kändes som mycket längre, och vi var med henne hela tiden medan hon sakta somnade in.
Tumle och Mille var inte inte glada, men inte heller särskilt bekymrade. Mille gick fram och nosade på sin faster några gånger medan Tumle höll sig på avstånd och istället ägnade sig åt att slicka bort våra tårar.
Ingen av dem vände sig om när vi så småningom lämnade Bella och gick ut på gatan igen.
Det är som jag har konstaterat förut, att djur ser på detta med döden på ett mycket mer okomplicerat och naturligt sätt än vi.

Vi har valt att låta kremera Bellas kropp och få askan tillbaka. Jag ska hämta den nästa torsdag och senare har jag planerat att gjuta in den i en sten.
På så sätt blir hon ett med stenen och kan ligga på kolonilotten, utan att grävas ned (vilket givetvis är förbjudet). Det tycker jag känns bra!

Tant Tosca, farbror Benji och kullbrodern Bjarne står alla och väntar på Bella vid foten av Regnbågsbron.

Jag tror att de kanske var med oss på väg hem från kolonin idag, för båda syskonen tittade intensivt  på någonting – för mig osynligt – som gick till höger om oss på gångbanan. Det var en mycket underlig upplevelse.