Beaglarna om våren

Hallå igen!
29mars
Väntans tid är förhoppningsvis över. Snön har smält bort och våren är här.
Mmm… det luktar härligt på den fuktiga marken i skogen!
29mars1
Mille spanar i fjärran. Finns det ett rådjur därborta? Eller kanske ett vildsvin?
29mars2
Här gäller det att hålla balansen, om man är rädd att bli blöt om tassarna.
29mars3

Å andra sidan kan man väl tycka, att en tre-filig autostrada är inget problem för en BEAGLE?

Annonser

Beaglar i väntan på bättre tider

Morgonpromenad i två minusgrader.
28mars

28mars1

Samma dags eftermiddag – 5 grader varmt i solen.
Det här är bättre tider!

28mars2

Tumle firar födelsedag

Den äldste fyrbente vännen har firat sin tionde födelsedag, vilken i år råkade infalla på samma dag som påskafton.

Min luddige lille kompis – aldrig en enda gång har jag ångrat att jag valde att ta hand om dig!

23mars

En vacker födelsedag… men kall!
Dock inget som hindrade ett par killar i päls från att njuta i fulla drag av sin morgonpromenad.

23mars1

En hel del firande blev det också. Här på en blandning av sockerkaka och tuggstrips.
23mars2

Och så förstås ett grisöra, det sitter ju aldrig fel.
23mars3

Till både frukost och middag serverades dessutom små läckra portioner av kattmat i olika smaker. Mums för en tioårig beagle och hans snart åttaårige brorson.

Synd bara att Bella inte fick vara med oss och uppleva denna dag.

Tumle fyller 10 år

Inatt är det tio år sedan!
Ut ur mamma Lindas mage ploppade en söt liten trio bröder – Arvid, Bjarne och Terje, de första ”riktigt” tvåfärgade valpar som uppfödaren hade fått fram.
Bjarne (th) och Terje (tv) fick  behålla sina ”arbetsnamn”, medan minstingen Arvid (i mitten) kom till mig och döptes till Tumle.

Senare föddes även Bella, hon som numera är död, samt ett par trefärgade valpar, syster Ronja och broder Hugo.

Bjarne dog för flera år sedan, i sviterna efter en öroninflammation, men Terje, Hugo och Ronja lever och firar liksom Tumle sin tioårsdag imorgon.

Grattis till er allesammans, om ni läser det här!

Veterinärbesök idag

Imorse ringde jag till veterinären och frågade vad man kunde förvänta sig beträffande svullnadens storlek och utseende en vecka efter en operation.
Innan jag ringde tog jag tempen på Tumle och den var 37,7 vilket väl knappast kan anses som högt, så jag var tämligen övertygad om att han inte har någon infektion, men hon ville ändå se honom så det var bara att knalla iväg.
Det som hon oroade sig för var att såret skulle ha brustit inåt mot bukhinnan, så att bulan egentligen var ett bråck… men det var det lyckligtvis inte, utan ”bara” en massa sårvätska som hade samlats innanför huden.

”Den tar kroppen hand om,” sa hon, ”eller så spricker såret upp och alltihop töms ut.”

Med tanke på hur kladdigt det blir skulle jag föredra det förstnämnda, men även om det brister behöver jag således inte oroa mig, för det är fortfarande helt normalt.

Alltså, jag gillar den här veterinären skarpt, men ibland får jag en känsla av att hennes inställning är lite nonchalant. Hon lever totalt efter måttot: ”Går det så går det och då är allt okej – går det inte, så vad tusan, då tar vi hand om den saken då!
Och egentligen har hon ju rätt i det.
Tillvaron är svår nog ändå, så varför måla fan på väggen när man istället kan tänka positivt?
Gratis var det också… och hundarna fick godis och gick därifrån nöjda och glada.

Svullet och ömt

Tumle har varit mycket ståndaktig och egentligen har väl såret läkt bra, men nu i morgon är det en hel vecka sedan operationen och jag börjar undra om det verkligen ska vara så här svullet.
Det verkar dock inte infekterat… men naturligtvis är det ömt och han vill inte att man rör vid det.

12mars

Nya äventyr hos veterinären

Idag fick vi hämta Bellas aska hos veterinären och hade samtidigt bokat tid för att ta bort en ganska stor fettknöl som Tumle har haft utanpå bröstbenet.
Bägge killarna fick dessutom varsin p-spruta, så nu ska vi kolla effekten av kemisk kastrering, innan vi tar steget fullt ut och låter göra detta ingrepp ”på riktigt”.
Det börjar ju bli löptikstid nu, så herrarna är väldigt i gasen och risken är stor för att Mille ska drabbas av ett stressrelaterat EP-anfall igen.
För Tumles del är det snarast frågan om att Matte är less på hans morrande och tramsande mot andra hanhundar. Det ska bli spännande att se om detta beteende är så djupt inrotat att det inte går att bli kvitt det, eller om det hjälper med lite hormoner.
Enligt veterinären ska behandling med kvinnligt könshormon inte ha några bieffekter för hanhundar, utom möjligen en lättare femininisering.
Ja, som sagt, vi får se!

Förmiddagens händelser kan sammanfattas i ett antal bilder.

Hund som har fått bedövning och börjar känna sig trött:

6mars

Hund som är ohyggligt sömnig och har kapsejsat på golvet:

6mars1

Hund som har vaknat upp igen, blivit bandagerad om magen och är tämligen vinglig på benen:

6mars2

Hund som är glad och lättad över att ha fått sin kompis tillbaka:

6mars3

Hund som inte finns mer, men som vi alltid ska komma ihåg:

6mars4