Beaglarna hos veterinären

Det var ändå dags för vaccinering, så samtidigt passade vi på att (äntligen) ta bort den stora fettkulan i Milles nacke.
Den var till och med större än jag trodde och kratern efteråt såg rent förfärande ut, men veterinären sydde ihop den fint och Mille var otroligt duktig och låg stilla och sa inte ett pip, trots att ingreppet utfördes under enbart lokalbedövning.
Mille reagerar väldigt underligt på att bli sövd, så det brukar vi försöka att undvika, om det inte är absolut nödvändigt.

mille-op

Och så var det detta med Tumles knöl…
Jag upptäckte den så tidigt som i början av förra sommaren och insåg direkt att det var något skumt.
Sedan dess har den sakta vuxit till och nu har alltså även veterinären fått känna på den. Hon håller med mig i mina farhågor om att den inte består av fett, så den är antingen en cysta eller någon typ av tumör. Frågan är alltså om den är godartad och hurpass snabbt den utvecklas.
Den sitter illa till på armbågen, så den blir svår att operera, men tar man inte bort den är risken stor att Tumle får svårt att gå.
Nu har jag beställt tid för ultraljud för att utreda saken närmare, men jag har redan ställt in mig på värsta tänkbara scenario – att det är en malign tumör och att det gäller att ta vara på alla de dagar som vi har kvar.
Det är ju tyvärr så med husdjur, att deras liv är alltid för kort!

tumle3

9 kommentarer

  1. KnurraLinda said,

    17 mars, 2009 den 21:29

    ALLTID för kort. Min älskling fyller 11 i Juni och jag känner verkligen att, Detta kan vara sista vintern, sista våren osv…..det är så oerhört jobbigt att bestämma sig för att ta bort en familjemdlem. Man gör det, och man klarar av det men om jag fick en enda önskan så skulle det vara att min nuvarande Elvis fick leva lika länge som mig. Hoppas verkligen att det inte är det värsta med Tumle. Pussar på kinden till dom och en kram till dig.

    • Barbro said,

      18 mars, 2009 den 10:45

      Usch ja, det är bara att hoppas på att vi bägge får ha kvar våra gamla hundar länge än.Klappar och kramar tillbaks

  2. Inger said,

    18 mars, 2009 den 17:46

    Hoppas det går bra! Har aldrig behövt ta bort något djur. Kaninen jag hade som barn dog sedan jag flyttat hemifrån. Och katten vi har nu lever än. Hu. Vill inte tänka tanken. Hoppas, som sagt, att du får behålla din hund, ja bägge så klart, en tid till…

    • Barbro said,

      18 mars, 2009 den 18:28

      Då är du lyckligt lottad. Jag har gjort det många gånger och det är som KnurraLinda säger här ovan, man gör det och man klarar av det, men man ÖNSKAR att man slapp.Sanningen är faktiskt den att man blir mindre rädd för sin egen död efter att ha gått igenom det.Fast jag undrar om Mille klarar att förlora sin älskade bror. Jag tror inte att han själv lever så många månader efteråt.

  3. Agnetha said,

    19 mars, 2009 den 10:34

    Nämen aj, det där såg ont ut. Det är hemskt när djuren blir sjuka och man vill inte mista dem heller.Vår lilla Bettan är vår ögonsten, så fantastiskt go och tillgiven liten hund. Katterna är lustiga, de har alltid varit kelgrisar, men ju äldre de blir desto keligare blir de.BS Jaa, det är nog som du säger, på något vis vill jag hon ska vara här och ”tussa på”. Har haft andra påhälsningar tidigare, men inte i detta huset, tycker inte det är obehagligt.Kram

    • Barbro said,

      24 mars, 2009 den 19:35

      Det märkliga (och glädjande) är att det inte alls gjorde ont. Det blev inte ens svullet och han har inte haft det minsta besvär med det. Jäklar vilket gott läkkött den hunden måste ha.Att mista sina älskade djur ingår liksom i ”konceptet”, men man önskar ju hela tiden att det ska dröja så länge som möjligt.

  4. Berit said,

    24 mars, 2009 den 13:35

    Huga så otäckt! kan bara tänka mig hur det känns när den dagen kommer…. vill inte!

    • Barbro said,

      24 mars, 2009 den 19:36

      Jag vet hur det känns, jag har varit där förr… men det förändrar ingenting. Vill det absolut inte heller!!!

  5. Marilyn M said,

    24 mars, 2009 den 19:44

    Vad duktig Mille var! Hoppas att ni får ett positivt svar på Tumles undersökning av knölen och han får vara med er många år till.Att ens små djurkompanjoner i liver dör är en stor sorg. En del människor som aldrig har haft egna djur kan aldrig förstå den stora sorg de efterlämnar sig.Min dotter avlivade sin lille valp i augusti förra året, det var så sorgligt och vi sörjde honom länge…Må gott, både vovvar och matte och husse!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s