Tumle och Mille

Den fruktade operationsdagen inleddes med en skön promenad i lite kyligt men härligt friskt vårväder.
Tumle var glad och tillfreds med sitt liv, trots att han inte fick någon frukost… men mattar har ju sina idéer och beaglar är vana att lida.
Bättre lycka en annan dag!

Matte var beredd på att det här mycket väl kunde vara den sista bilden av Tumle.

Nu blev det lyckligtvis inte så illa.
Däremot blev det den sista bilden av Tumle MED knöl på armbågen.

Här är den nybyggda Djurkliniken (öppnad för bara fyra veckor sedan), där Matte ÖVERGAV Tumle klockan kvart över åtta imorse!!!

Sedan vidtog en lång, vidrig väntan.
Avhämtning fick ske mellan två och fyra på eftermiddagen, men OM det blev problem skulle man ringa på mobilen.
För Matte kändes det som att gå med en osäkrad handgranat i fickan…
men den ringde aldrig.

Mille på ensam promenad. Han såg lite fundersam ut och kunde nog inte riktigt förstå varför storebror inte var med.

Så äntligen blev det dags att åka och hämta den lille filuren.
Bästa tänkbara nyheter!!!
Tvärtemot alla farhågor var knölen bara ett lipiom, alltså en godartad fettböld och Tumle var MYCKET beslutsam. Han gick direkt ut till bilen och hoppade in, för nu skulle han HEM.
Väl hemma åt han sin middag och sedan klättrade han med viss möda upp i sin älskade stol.

Trött efter sina upplevelser, men hemma och i säkerhet!

Fast Mille fick en snedtändning av blodlukten och blev helt knäpp. Han ville para sig med brorsan och när han inte fick det satt han på golvet med tungan till knäna och bara flåsade av upphetsning.
Okej, bilden är suddig därför att Matte har skakat med kameran, men desto bättre skildrar den Milles totala förvirring vid hemkomsten.

Kopplad vid elementet!
Så kan det gå om man inte har vett nog att uppföra sig som en hund.

Nu finns det ingen återvändo – imorgon är det dagen för Tumles operation och kvart över åtta på morgonen är det bestämt att han ska lämnas på Djurkliniken.

Jag mår illa vid blotta tanken.

Kommer de att lyckas ta bort tumören på armbågen?
Kommer han att klara sig, eller dör han under narkosen?
Kommer han att ha mycket ont och svårt att röra sig efteråt?
Blir det komplikationer? (Enligt min erfarenhet är det bättre att operera när det är vinter och kallt.)
Slutligen:
Vad har jag för rätt att vålla honom detta, som han inte förstår?
Nå…  hur det än går imorgon kan jag dock glädja mig åt minnet av hur lycklig han var i skogen idag.

Dessa bilder är inte photoshoppade – han fick verkligen att gå utan koppel och det uppskattades till fullo av den studsande lille herrn.

Det är faktiskt VARMT idag!
Ska DU äta upp hela den där glassen SJÄLV?!?!?!

Är det det här som kallas vår?
Det är ju nästan sommarvarmt och vi har inte ens börjat att fälla vinterpälsen än.

Bägge mina hundar är mycket förtjusta i frukt. Beträffande frukt som jag äter, så gillar de absolut allt, men med sådant de finner utomhus är de betydligt mer restriktiva. Framför allt när det gäller storleken på det upphittade objektet. En alltför stor sak är besvärlig att bära med sig i munnen och det inträffar relativt sällan att fyndet förtärs direkt.

På morgonpromenaden idag hittade Tumle en äppelskrott. Det var en skrott av modellen större, med det mesta av fruktköttet kvar, så han stod länge och velade framför den, innan han bestämde sig för att trots allt plocka upp den.
Den gick nätt och jämnt in i gapet och jag såg på hela hans kroppsspråk hur obekväm han var med den.
Mycket riktigt, vid nästa benlyft släppte Tumle skrotten på marken och låtsades se åt ett annat håll medan Mille snodde den åt sig.
Tumle är ytterst väl medveten om att Mille inte kan äta utan att drälla bitar omkring sig, så på detta sätt var han viss om att få sin beskärda del, trots att Mille fick göra allt jobbet med att bära den saftiga godbiten.

Och mycket riktigt, så blev det också!
Det är sådant som kallas beräkning och den bygger på erfarenhet – vilken man har hunnit skaffa sig vid uppnådda 11 års ålder.

Mille med ett helt annat äpple, ett som han faktiskt lyckades undvika att dela med sig av till sin bror.

Tisdagen den 7/4 i härligt vårväder.

Beaglar är inga fågelhundar, men det vet de inte om. I synnerhet Mille är mycket intresserad av gässen.

Lycklig beagle utan koppel.
(Orsak: Mille drog och jag var rädd om Tumles rygg)

Finns det något spännande i diket, måntro?

Lille Mille, söt som en sockerbit.
(Fast hans koppel tog för säkerhets skull bort endast i photoshop)