Mille hamnar i onåd

Vi hade varit på Kvantum och handlat och var på väg hem igen, med Morrmatte på scootern, Matte med fullastad ryggsäck och dito pulka på släp.

Tanken var att Tumle skulle dra pulkan en bit, men det fungerade inte med Milles sele, som var den enda som hade medförts. Skakeln hamnade för lågt och skavde mot nacken på honom… så det var bara att koppla loss igen. Under tiden hann Mille bestämma sig för att pulkan var ett livsfarligt föremål som han var tvungen att befinna sig på största möjliga avstånd ifrån och därmed blev allting ännu mer besvärligt än det var förut!

Ja, och så inträffade då det som absolut inte får hända. Matte flyttade kopplen från ena handen till den andra och tappade taget i Milles… och Mille tog genast chansen att komma längre bort från den förhatliga pulkan. Matte hojtade åt honom att stanna, men Mille var plötsligt och fullständigt döv.

Och just då damen med spanieln upp… och så skedde det som inte får ske.

Mille sprang fram för att hälsa.

Spanieln ville inte hälsa på Mille.

Spanieln skällde på Mille.

Tumle blev arg på spanieln för att den skällde på Mille och började morra åt spanieln.

Matte var vrålarg på Mille, klart irriterad på Tumle och höll på att stå på öronen över pulkan innan hon äntligen fick tag i sina djur och drog iväg.

Då fick damen mål i munnen och började snäsa åt Matte och Matte bad om ursäkt och sa att det inte var meningen, att hon hade tappat kopplet och inte kunde rå för det… men damen var inte nöjd med det och då blev Matte förbannad och sa några väl valda ord.

Därefter var Mille i onåd under resten av eftermiddagen. Matte tog honom i tassarna och såg honom djupt in i ögonen och talade strängt om vad som kan drabba en vanartig beaglegosse som inte lyssnar i sin matte. Han kan bli såld till korvfabriken och förvandlas till en pölsa… eller liknande köttbiprodukt.

Mille försökt slita sig loss, men Matte var obönhörlig och höll ett stadigt grepp om hans framben, så till sist gav han upp försöket och sänkte nosen ned mellan tassarna så att hans öron låg som en skymmande skärm mellan honom och Mattes ljungande blick.

Han var så otroligt söt när han satt där, att Mattes hjärta veknade och hon släppte taget och skrattade.

Han är ju trots allt bara Mille och hon älskar honom… ändå.

 

24 kommentarer

  1. Haggann said,

    16 januari, 2010 den 20:49

    Ja det är svårt med dessa gulliga djur… det går inte att vara arg på dom nån längre stund…

    • Barbro said,

      16 januari, 2010 den 20:58

      Nej, du skulle ha sett honom. Så oändligt ödmjuk och så obeskrivligt söt.Han är impulsiv och tanklös och kan vara en fullständig pest när han sätter den sidan till.

  2. Mingla said,

    16 januari, 2010 den 21:22

    Den killen kommer att drömma om telefon numret till kumla korv i flera veckor..=/Man kan liksom känna att det gick ruskigt snett någonstans.. Men jag tror inte att det gjort något om Tumle bara råkade äta upp spanieln eller varför inte spanielns matte.. Jag kan faktiskt inte rå för att jag mer än drar lite på smilbanden.. Jag kan absolut tänka mig att det var en ruskigt jobbig situation men kul var det att läsa om den.. ;o)

    • Barbro said,

      16 januari, 2010 den 22:07

      Tumle fick gärna för mig äta upp den nedrans gnällspiken.Som hundägare VET man att ibland går det bara snett och att tappa taget i kopplet är väl just en sådan fadäs som har drabbat oss alla nån gång…och HUR skulle jag kunna veta att hon tänkte komma just då?Usch ja, förskräckligt pinsamt var det. Värst av allt att jag blev arg och snäste tillbaka. Jag skäms!

  3. Hillevi said,

    16 januari, 2010 den 21:54

    Såklart matte älskar sin Mille ÄNDÅ, vad vore väl hundlivet annars!

    • Barbro said,

      16 januari, 2010 den 22:08

      Nä så är det ju. Mille är ivrig och tanklös, men han är bara en HUND!

  4. cocoon said,

    16 januari, 2010 den 22:17

    justhan är en hund och rädd för pulkanär man rädd för något så springer man ifrån dettycker inte du ska skämmas, hon verkade ju inte särskilt förstående ändå

    • Barbro said,

      17 januari, 2010 den 12:35

      Om Mille hade varit människa skulle han ha haft någon bokstavskombination. Han har en liten hjärnskada, han lider av epilepsi och jag VET att man inte får vara arg på honom, för han kan inte rå för det, men ibland kan jag inte behärska mig. Det är mest därför jag skäms. Hade jag inte redan varit så irriterad skulle jag förmodligen inte ha bränt av mot tanten heller.Nu var det inga otidigheter jag vräkte ur mig, jag var bara lite onödigt besk.(HON hade förstås ALDRIG tappat taget om sin SIN hund!)

  5. BeBest said,

    17 januari, 2010 den 12:46

    Jag har dragit pulka. Jag vet hur jävligt det är! Heja Mille! Håll dig miltals från pulkor. Låt Tumle sköta dem så får du någon nytta av honom också! :O)

    • Barbro said,

      17 januari, 2010 den 13:09

      Man kan inte ställa krav på Mille. Inga som helst problem, då låser han sig omedelbart och blir antingen stel som en pinne eller alldeles stirrig och vild, beroende på om kraven är av negativ art eller positiv.Till exempel gick det aldrig bra att gå blodspår med Mille. Inte för att han inte KAN spåra, men varför nöja sig med blodet när det finns en hel skog full av underbara väldofter?Tumle tycker inte att det är djävligt, han gillar det skarpt. ;o)

  6. Haggann said,

    17 januari, 2010 den 16:41

    Tycker inte heller om att dra pulka. Hatar allt som är jobbigt…Till barnbarnets stora sorg….

    • Barbro said,

      17 januari, 2010 den 19:09

      Jag har fått så ont i axlarna av min sittställning vid datorn på jobbet, att jag har börjat ha svårt att bära ryggsäcken. Bara ett par kilos vikt gör att armarna domnar bort, så för mig är pulkan en avlastning, snarare än något som är jobbigt.Tumle får bara dra korta stycken på slät mark, där det inte är alltför mycket grus.Barn brukar gilla att bli dragna på pukor och kälkar, så jag förstår om hon inte är helt nöjd med sin mormor där. ;o)

  7. Anna said,

    17 januari, 2010 den 16:47

    Huga! Påminner mig om en jättetråkig incident häromsistens. Jag trodde jag var ensam i slottsparken och släppte lös Dobby en stund (precis som jag brukade med de hundar jag haft hand om en längre tid när jag märkt att de ser mig som sin trygghet i tillvaron och inte skulle sticka). Då dykte det upp en annan hund mellan träden och jag hann inte stoppa Dobby. Tyvärr visade sig personen som höll i den hunden (en pitbull) vara anställd av Hundstallet och hon blev JÄTTEARG på mig.

    • Barbro said,

      17 januari, 2010 den 19:15

      Extra pinsamt när det är en sådan person.Jag hade inte ens släppt lös Mille, jag var bara trött i armen som drog pulkan och skulle skifta med den som höll kopplen. Ja, du vet, med tjocka vantar… Jag tappade det ena och just då dök tanten med hunden upp och så sprang han dit. Mille älskar alla – människor och djur – tills motsatsen är bevisad. Jag släpper aldrig fram honom utan att fråga först, men den här gången rådde jag inte för det.Det borde hon ha begripit, för det har säkert hänt henne med någon gång, men hon började genast tjafsa och det gjorde mig så himla FÖRBANNAD!

  8. Haggann said,

    17 januari, 2010 den 19:13

    Jag har ju redan besvär med nacke/axlar och armar…Måste berätta en sak, har fått ett hemligt uppdrag på jobbet, får inte berätta vad det gäller men jag renskriver intervjuer åt en författare…En av personerna hon har intervjuat heter Mille…

    • Barbro said,

      17 januari, 2010 den 19:16

      Ha, ha, men jag slår vad om att HAN är tvåbent! :o)

  9. Anna said,

    17 januari, 2010 den 19:24

    Det kan jag förstå för säg den hundägare som inte någon gång misslyckats med sin hunds beteende (som att den springer fram m.m). Själv tog jag så illa vid mig av den utskällning jag fick då jag beskylldes för att ”inte bry mig om ifall Dobby sprang i från mig och blev överkörd!”( vilket var en helt grotesk anklagelse – han var inte en jakthund och så osäker att jag hela tiden höll på att snubbla över honom då jag hade hon lös, vilket jag f ö bara gjorde inom säkra områden) att jag inte längre vill vara volontär för dem. Det kändes för orättvist och taskigt att få denna avhyvling av en person som aldrig träffat mig förut och inte hade en aning om hur jag var i förhållande till de hundar jag tog hand om… : (

    • Barbro said,

      17 januari, 2010 den 19:30

      Jag försäkrar dig att under liknande förhållanden skulle jag ha reagerat exakt likadant som du.Så ofattbart enögt!

  10. Anna said,

    17 januari, 2010 den 19:33

    Tack Barbro det tröstar mig för jag har mått skitdåligt och varit ledsen efter det.

    • Barbro said,

      17 januari, 2010 den 21:50

      Man GÖR det när man blir utskälld för något som beror på ren fumlighet eller tanklöshet.Man är skyldig och skäms för det inträffade, men ”brottet” är så ringa att skuldkänslan bör vara ett tillräckligt strängt straff… åtminstone för en skötsam och normalt funtad person.

  11. Mingla said,

    17 januari, 2010 den 20:07

    Jag har också en som det inte går att ställa krav på.. Han blir också stel som en pinne eller helt störd.. =))Det är vår äldsta hanhund.. I hanns fall tror jag att det är problem med självförtroendet.. ALLA hundar är ruskigt olika och tur är kanske det.. Personligen tycker jag som alla andra att det var bra att du hyvlade av tanten.. Det var ju en olyckshändelse och det måste tanten ha överseende med annars får Tumle äta upp henne.. ;o)

    • Barbro said,

      17 januari, 2010 den 22:02

      Mille har som sagt epilepsi – förlossningsskada TROR jag, eftersom valpen före fastnade och hela utdrivningsförloppet försenades. Jag minns inte med hur mycket, men de fick åka till veterinären, så det kan ha handlat om en timme ungefär. Syrebrist kan ge hjärnskador. I Milles fall är inget utrett, men det KAN vara så det gick till.Annars finns EP ”i rasen” och EP beror alltid på en störning i hjärnans funktion.Det som tanten råkade ut för har även drabbat mig, åtskilliga gånger, men jag brukar alltid behärska mig och försöka ta saken kallt, eftersom jag är väl medveten om att vem som helst kan tappa taget, nästa gång är det kanske jag.Hon blev förmodligen bara rädd och då säger man lätt saker som man ångrar efteråt. Visst vore det URTRÅKIGT om alla hundar var likadana?! ;o)

  12. Malou said,

    19 januari, 2010 den 16:28

    Ja dessa gossar!!Min storkluns knäckte näsbenet på min sambo för några dagar sedan. Kan ju tillägga at det nog var mitt fel. Jag hade hundgodis i handen och han hoppade efter den. sambon skulle ställa sig upp efter att ha busat med killarna. Men inte ett pip från Beagleskrället.Kram

    • Barbro said,

      24 januari, 2010 den 22:44

      Aj som tusan!Men varför skulle ”beagleskrället” pipa för att sambon knäckte näsbenet? Det hade väl varit en annan sak om det var hans egen NOS som fick sig en smäll.Människor ska förresten alltid gnälla om såna SMÅSAKER!Kram tillbaks


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s