Tumle och Mille

Regn är ingen höjdare, enligt beaglarna.

Matte försöker förgäves få dem att förstå, att ingenting blir bättre av att man står bredbent mitt på gångvägen och tjurigt vägrar att röra sig framåt.

Såhär vill beaglarna hellre ha det en eftermiddag i slutet av juli.

Krusbärsplockning vid kolonin.

En gång för många år sedan, när min systerson var liten, var vi ute med pulkan och de dåvarande hundarna och kom fram till en mindre backe där min syster tyckte att det var lämpligt att åka med barnet.

När pulkan började glida utför var det något som försvann ur de snälla hundarnas ögon.

Rovinstinkten väcktes och de jagade efter pulkan under fasansfulla vrål och hade vi inte stoppat dem snabbt vet ingen hur det hade kunnat sluta.

Det är ingen större skillnad på människor och hundar. Vi är alla vilddjur under det tunna skiktet av civilisation.

Det har Tumle varit HELA tiden… påpekar han.

Lillasyster Jaffa har numera tillfrisknat fullständigt efter operationen där man tog bort hennes dåliga öga.

En blind beagle är en sak – den har åtminstone ögonen kvar – men jag får erkänna att jag var tvungen att titta många gånger på bilden här nedanför, för att vänja mig.

Trösten är att Jaffa mår bra och äter och vill leka och inte längre har ont.

Men en enögd beagle är ändå en sådan sorglig syn, på något sätt…

Igår kväll såg Milles huvud ut som på en mastiff. Tennisbollen under hakan gjorde det svårt för honom att äta – han nådde inte ner till skålen – och när han skulle sova fick han massor av segt slem i halsen och började att hosta. Det blev lite otäckt ett tag. Och glödande hett också – det gick inte att komma undan.

Hans dumma Matte lurade i honom en kortisontablett till, men sen var Mille DJUPT misstänksam och knep ihop det lilla hålet mitt i valkarna HÅRT.

Imorse var vi hos veterinären. Då var bollen under hakan redan betydligt mjukare… men riktigt säker var Matte inte, det KUNDE ju bero på kortisonet.

Veterinären trodde inte att det var någon fara med Mille egentligen, men för säkerhets skull fick han en antibiotikainjektion (och Matte ett recept i näven)… och så travade vi hem genom den värmedallrande staden. Av någon anledning gick det betydligt snabbare hem.

Nu, två timmar senare, är Milles nos nästan normal!!!

Svullen är bara förnamnet!

Aj… nosen!!!

Det är ju det här med gamla hundar, att man vet inte om man har kvar dem även nästa sommar och därför unnar man dem en temperatur då de inte enbart ligger och försöker uthärda dagen.

Äntligen börjar Mille ge lite valuta för alla pengar jag har lagt ut på honom!

Idag, strax innan vi skulle åka hem, förirrade sig en sorkunge in under staketet och Mille var genast på den. Jag såg på hans svans att han jagade sork. Bägge hundarna håller svansen högt och svänger den på ett särskilt sätt just vid dessa tillfällen… men jag hade inte förväntat mig att han verkligen skulle ta sorken.

Det gjorde han emellertid… och sedan stod han där med den i munnen och visste inte vad han skulle göra. Han släppte den på marken och nosade villrådigt på den. Den var en MYCKET död sork och med tanke på att gnagare nästan alltid har mask tyckte jag att det var onödigt att han skulle äta upp den. Så jag drog nytta av hans förvirring, grep den snabbt i svansen och slungade ut den från tomten.

Mille såg ut ungefär som: ”Jaha”… så jag hade en absolut känsla av att jag löste ett knepigt problem.

Det är jättebra att de jagar sork och håller dem på avstånd, men jag ser helst att de LIVNÄR sig på maten de får av MIG!