Beaglar som jagar

En gång för många år sedan, när min systerson var liten, var vi ute med pulkan och de dåvarande hundarna och kom fram till en mindre backe där min syster tyckte att det var lämpligt att åka med barnet.

När pulkan började glida utför var det något som försvann ur de snälla hundarnas ögon.

Rovinstinkten väcktes och de jagade efter pulkan under fasansfulla vrål och hade vi inte stoppat dem snabbt vet ingen hur det hade kunnat sluta.

Det är ingen större skillnad på människor och hundar. Vi är alla vilddjur under det tunna skiktet av civilisation.

 

 

12 kommentarer

  1. skvitt said,

    24 juli, 2010 den 12:51

    Framför allt är det väl så att vi alltför länge underskattat djurens förmåga att känna och tänka!/SKvitt

    • Barbro said,

      24 juli, 2010 den 18:39

      Ja, fast det finns somliga som lägger in alltför mänskliga aspekter i dem också. Jag känner en som på fullaste allvar tror att djuren tänker i meningar och ord precis som vi.

  2. Mingla said,

    24 juli, 2010 den 19:51

    *Nickar*

    • Barbro said,

      24 juli, 2010 den 21:54

      nickar också, men tycker samtidigt att det är lite synd att det ska vara så.

  3. imsy said,

    24 juli, 2010 den 20:06

    Tumme

    • Barbro said,

      24 juli, 2010 den 21:54

      Tack!

  4. Mingla said,

    24 juli, 2010 den 22:08

    Kanske har det inte riktigt med samma sak att göra men när jag köpte min Willmer var jag 25 år gammal.. Jag tränade denna lättlärda hanhund till allt.. Han kunde nära på allt som jag bad honom vilket inte var så konstigt då rasen är lättlärd och jag var envis…. Jag blev självsäker och sa att jag kunde lita på min hund till 100% vilket jag fick äta upp ordentligt efteråt.. Jag skulle gå över en väg med honom lös och han fick ett fot kommando av mig och jag gick… Det gjorde Willmer också men bara halva vägen för mitt på vägen var det spår efter ett påkört djur så Willmer blev kvar medans jag gick… Min hund blev påkörd av min dumhet.. Aldrig mer i mitt liv ska jag säga att jag litar blint på mina hundar… Aldrig mer.. Nu gick ju detta bra och Willmer fick många år att leva på men det var klumpigt och det var min klumpighet.. Så kan det gå.. Dom är djur.. Hur vältränade dom än är så är dom djur..

    • Barbro said,

      25 juli, 2010 den 11:07

      Kanske inte riktigt, men ändå inte så långt ifrån.Det handlar dock om inläggets andemening, nämligen att hur mycket vi än anstränger oss för att tona ner dem ligger dock instinkterna/drifterna kvar i botten och det behövs inte särskilt mycket för att de ska poppa upp igen.(Gäller, som jag redan har nämnt, i precis lika hög grad för det tvåbenta människodjuret.)

  5. Inger said,

    27 juli, 2010 den 18:01

    Nu måste jag komma med en liten rättelse… Tänk själv så inser du att två beaglar och en liten Erik inte går ihop. Vid det laget hade jag fyra hundar. Den som jag satte på pulkan och skickade hundarna efter var gubben som skulle bli grabbens far och han var ju betydligt större. Jag har funderat i flera dagar på varför inte jag kom ihåg scenen du beskrev och så mindes jag. Fast beaglarna reaktion var precis den du beskriver – bara en av statisterna som var fel… I.

    • Barbro said,

      27 juli, 2010 den 22:28

      Tja, det är möjligt att det var så. Jag minns bara hur helt vansinniga de var och att man inte alls kände igen dem. Menar du att Erik inte ens var med? Vad hade då pulkan där att göra?Och VARFÖR skulle karln åka i den ynkliga lilla backen bredvid trappan ner mot Industrigatan???

  6. Inger said,

    27 juli, 2010 den 23:28

    Karlar… Need I say more?

    • Barbro said,

      27 juli, 2010 den 23:33

      nooooooo


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s