Tumle och Mille

Idag fick Matte för sig att hon skulle klippa klorna, men Tumle insåg naturligtvis att detta inte gällde honom, för är man så sjuk och eländig att man nätt och jämnt orkar stå upprätt finns det ju ingen anledning att kapa av tassarna OCKSÅ.

Så han låg kvar i buren och vilade och kände sig relativt trygg.

Men sen blev Matte färdig med Mille och då sa hon de där hemska orden som Tumle inte ville höra: ”Kom hit Tumle och lägg dig!”

Tumle blundade hårt med öronen och låtsades att han sov, men Matte har varit med förut så hon är inte så lätt att dupera. Tvärtom hävdade hon att det var omöjligt för en fullt hörande beagle att plötsligt bli döv på en enda dag… och så sa hon de vidriga orden IGEN: ”Kom HIT Tumle och LÄGG dig!”

Tumle kom fram på darrande ben och föll omkull framför hennes fötter och hon var genast där med klotången – klipp…klipp… klipp… klipp… klipp… vilket gick utmärkt på första framtassen och någorlunda på den andra, men när hon kom till en av de bakre… AJ, där råkade hon klippa fel och Tumle SKREEEK!!!

Det kom BLOOOD ur den fullständigt demolerade stackars klon – först en droppe… som blev till en rännil… och sen bäckar, åar och floder av forsande mörkrött blod. Det bildades en fläck… en pöl… en sjö… en hel ocean av blod, där Tumle simmade förtvivlat för att hålla nosen ovanför. Blod i näsborrarna är så äckligt – de liksom klibbar och torkar ihop och då kan man inte andas medan Matte ger en godis… och inte känna några tiklukter… eller avgöra vilken mjölkkartong som är mest värd att slita sönder…

”Sådär,” sa Matte, ”nu är du färdig. Ska vi gå in och ta godis nu?”

”GNNNGG,” sa Tumle och gjorde ett tvärkast så att han plötsligt kom upp på tass-stumparna. I nästa ögonblick stod han på bordet inne i stugan och stirrade uppfordrande på burken med leversnittar.

Detta är i stora drag hur det stod till med en ”SVÅRT PLÅGAD och DÖENDE” stackars hund idag.

Det blev skrik och pip idag också, men Tumle var åtminstone glad när han var ute och gick på gärdet i sin prydliga nya rock.

Svårt att tro att en hund med den svansföringen har något större fel på sin rygg…

”BUR-VILA”, sa veterinären.

Idag tog Matte henne på orden och gick och hämtade cykelvagnen och buren som stod i källaren. Tumle fick ÅKA till jobbet och det tyckte han väl var sådär…

Fast det är klart att det inte är ENBART fel att ha en bur med mjuk kudde att ligga på.

På lunchen tog vi allihop en tur ut till kolonin.

Tumle fick pröva sitt nya täcke som Matte sydde åt honom igår (av en snorbillig fleecepläd från ÖB). Perfekt när det är för blåsigt att vara riktigt skönt, trots att solen strålar och det är tolv grader varmt.

Jodå, visst kan Tumle gå… om han bara FÅR!

När vi skulle tillbaka till jobbet hade Tumle förväntat sig att få springa på egna tassar, men Matte hivade in honom i den förbaskade buren igen… och då knep det till i benet… och han skrek som en stucken gris. Det måste ha sett underligt ut med en människa som cyklade med en vrålande röd bur på släp.

Därefter SOV Tumle tills det blev dags att fara hem, men även då fick han lov att finna sig i att bli instängd och transporterad. Han protesterade mot behandlingen genom att koppla på ett nätt och jämnt hörbart gnisslande ljud, som höll på att driva Matte till vanvett… men enligt Tumle var hon elak och förtjänade inte bättre. När en beagle är missnöjd så ska det märkas… det är bara så!

Undrar hurdan den här dagen blir…

Fast en skål frukostkulor kan man väl alltid få ner.

Här känns skönt att ligga när något är på tok i ens kropp. Buren ger stöd för ryggen och den onda tassen kan sträckas ut, men bäst av alltihop är att Mille inte kommer åt med sitt hysteriska hånglande.

”Bur-vila”, sa veterinären. Tumle har tagit henne på orden.

(På den kudden dog min förra hund, så jag är lite kluven när jag ser honom ligga där)

När Tumle vilar, vilar Mille – det ingår i begreppet att vara ”trogen som en hund”. Bäddningen är dock Tumles verk. Han var inte nöjd med den, så därför gick han därifrån och Mille tvekar aldrig att lägga beslag på en sovgrop som storebrorsan har grävt.

I sanningens namn har Mille sprungit sju kilometer med cykeln nu på morgonen och är trött.

Kan man inte böja sig fram så får man sitta vid bordet och äta ”som folk”. Tyvärr var kameran för långsam, så Matte missade bilden där Tumle faktiskt satt.

Det var stelt och tråkigt i ryggen igår. På kvällen blev det gnäll och pip och imorse vaknade Tumle och vrålade av smärta. Mille blev rädd och vrålade med, så Matte fick ta ut dem bägge två och gå runt kvarteret. Det verkade kännas lättare för Tumle att stå och gå, men så snart han la sig ner var det något som knäppte till och så började tjutet igen.

Det var bara för Matte att ta honom på cykeln och åka till veterinären och veterinären började bakifrån och klämde sig fram utefter ryggraden. Ungefär på mitten sackade liksom Tumle och lyfte sin vänstra tass.

”DÄR sitter det”, sa veterinären och Matte var inte förvånad, för det var på det vanliga stället, bara det att det aldrig  har strålat ned i benet förut.

Så nu är det strikt vila som gäller, plus Rimadyl i minst 10 dygn. Det har hittills aldrig lyckats att hålla en hund i absolut stillhet och kommer säkert inte att göra det den här gången heller, men förmodligen blir han bättre ändå. Det här är ju ingenting nytt…

Kommentarer är överflödiga. Bilderna får tala för sig själva.

Det svala och härliga höstvädret har verkligen fått Tumle att vakna till liv igen och de senaste dagarna har han löpt som en unghund vid cykeln.

Alltför mycket springande brukar emellertid  straffa sig, när man är en herre på värdiga 12,5 år, så idag låg Tumle i stugan och var STEL och vägrade komma ut. Mille fick posera själv… vilket han gjorde ytterst ovilligt, så det blev bara denna enda bild.

Okej då, säger Mille. Men låt det gå VÄLDIGT snabbt!!!