Idag fick Matte för sig att hon skulle klippa klorna, men Tumle insåg naturligtvis att detta inte gällde honom, för är man så sjuk och eländig att man nätt och jämnt orkar stå upprätt finns det ju ingen anledning att kapa av tassarna OCKSÅ.
Så han låg kvar i buren och vilade och kände sig relativt trygg.
Men sen blev Matte färdig med Mille och då sa hon de där hemska orden som Tumle inte ville höra: ”Kom hit Tumle och lägg dig!”
Tumle blundade hårt med öronen och låtsades att han sov, men Matte har varit med förut så hon är inte så lätt att dupera. Tvärtom hävdade hon att det var omöjligt för en fullt hörande beagle att plötsligt bli döv på en enda dag… och så sa hon de vidriga orden IGEN: ”Kom HIT Tumle och LÄGG dig!”
Tumle kom fram på darrande ben och föll omkull framför hennes fötter och hon var genast där med klotången – klipp…klipp… klipp… klipp… klipp… vilket gick utmärkt på första framtassen och någorlunda på den andra, men när hon kom till en av de bakre… AJ, där råkade hon klippa fel och Tumle SKREEEK!!!
Det kom BLOOOD ur den fullständigt demolerade stackars klon – först en droppe… som blev till en rännil… och sen bäckar, åar och floder av forsande mörkrött blod. Det bildades en fläck… en pöl… en sjö… en hel ocean av blod, där Tumle simmade förtvivlat för att hålla nosen ovanför. Blod i näsborrarna är så äckligt – de liksom klibbar och torkar ihop och då kan man inte andas medan Matte ger en godis… och inte känna några tiklukter… eller avgöra vilken mjölkkartong som är mest värd att slita sönder…
”Sådär,” sa Matte, ”nu är du färdig. Ska vi gå in och ta godis nu?”
”GNNNGG,” sa Tumle och gjorde ett tvärkast så att han plötsligt kom upp på tass-stumparna. I nästa ögonblick stod han på bordet inne i stugan och stirrade uppfordrande på burken med leversnittar.
Detta är i stora drag hur det stod till med en ”SVÅRT PLÅGAD och DÖENDE” stackars hund idag.