En kuslig natt i Beagleland

Vi skulle gå ut och nattkissa, men Tumle låg kvar i sängen. Först efter en hel del tjatande och en lång stunds väntan vid dörren, kom han äntligen lunkande, med svansen sänkt. Han såg inte glad ut.

I trappan hörde jag hur han andades med korta väsande andetag, som liksom klipptes av varje gång som hans tassar tog mark.

”Han har väl fått något i nosen som täpper till,” funderade jag… men det gick inte över. Även inne i sängen igen fortsatte han att andas kort-hårt-snabbt och hans kropp kändes kall.

Tankarna gick automatiskt till Skutt, som hela sitt sista dygn i livet andades just på detta sätt och frös så att han skakade – det var ohyggligt att bevittna –  så jag stannade hos Tumle och var orolig resten av natten, men på morgonen vaknade han och var fullkomligt pigg och normal. Han åt sin frukost med god aptit och satt och tittade på mitt äpple med världens klaraste bruna ögon. Sen gick vi ut och kavade i snöhögarna på gården och allt var precis som vanligt. Jag vet inte vad som hände, men det var över för denna gång.

Jag vet att hans tid är kort nu och att den i princip kan ta slut vilken dag som helst… och ändå är jag så dålig på att ta vara på den fullt ut.

20 kommentarer

  1. Texas-raggartass said,

    9 december, 2010 den 08:41

    Min matte står inför samma fakta, fast jag VET att jag har ju flera år kvar. Matte envisas med att filma och ta mycket kort på mig. Kram till er alla från Texas – gammal, men pigg, raggartass

    • Barbro said,

      9 december, 2010 den 09:41

      Samma här! Många kort blir det och jag har svårt att slänga några alls, även om de är dåliga, eftersom jag vet hur värdefulla de kommer att bli när den varma klumpen är borta och de är det enda som jag har kvar.

  2. Ullis said,

    9 december, 2010 den 13:09

    Usch…Där är skälet till att det inte blir några fler husdjur för mig..Jag klarar inte när tiden runnit ut;-((*kram*

    • Barbro said,

      9 december, 2010 den 13:19

      Jag kommer inte att ha några flera djur när de här två är borta, men det beror inte på sorgen…Jag hoppas jag får ett kort liv.Kram tillbaks

  3. Ullis said,

    9 december, 2010 den 13:22

    Nämen Barbro…Varför hoppas du det? (hoppas du inte tar illa upp att jag frågar)

    • Barbro said,

      9 december, 2010 den 14:28

      För att för mig känns det som att liv utan djur blir ett fruktansvärt torftigt liv.

  4. QueenKatarina said,

    9 december, 2010 den 13:23

    Det finns inget värre då man vet att dom har en kort tid kvar,man vill göra deras sista tid så bra som möjligt.Ha det.

    • Barbro said,

      9 december, 2010 den 14:30

      Ja, man vill ju det och just därför får man sådana skuldkänslor när man är trött och inte orkar stå i en snödriva HELA dagen och titta på när de nosar. Och mycket mer…

  5. Linda said,

    9 december, 2010 den 14:23

    Kram till er alla, vi tänker på er:)

    • Barbro said,

      9 december, 2010 den 14:32

      Det är ingen fara på taket än, men man vet att den dagen kommer… och det är så väldigt många saker som förändras.Kommer jag till exempel att vilja ha kvar min koloni?Skulle inte tro det.Kram tillbaks

  6. Ullis said,

    9 december, 2010 den 15:34

    Tack för att du förtydligade…*lämnar en massa kramar till bloggens goaste Barbro*

    • Barbro said,

      9 december, 2010 den 20:16

      Kramar tillbaks

  7. Mingla said,

    9 december, 2010 den 17:58

    Vilken mardröm Barbro. Jag hoppas att ni har lång tid kvar även om jag vet att ett hundliv är allt för kort.. NU tänker jag troo att detta bara var en engångsföreteelse och att det inte händer igen.. Ta hand om varandra nu..

    • Barbro said,

      9 december, 2010 den 20:19

      Ja, fast någon dröm var det inte, utan alldeles på riktigt.Sådan har han aldrig varit förr och jag hoppas att han aldrig ska bli det igen heller.Hans mamma blev över 14 år och pappan lever ännu och är pigg, så han har ”långlivade gener” att brås på.

  8. AKKANS said,

    9 december, 2010 den 20:51

    Vår andra hund lämnade oss alldeles för tidigt 9½ år…tänkte inte skaffa fler men det gick inte utan ….som du säger livet blev trist…. så nu har vi Åke….Varför vill du inte ha fler hundar……

    • Barbro said,

      9 december, 2010 den 21:19

      Jag vill, men…Dels är det svårt att ha hund när man är tvungen att stå till arbetsmarknadens förfogande, vilket bl.a. bonussonen ganska bittert fick erfara.Dels vill inte Gubben ha hund… eller något annat djur som hörs, syns och rubbar hans cirklar, och jag har kommit fram till att man bör vara två om en sådan sak när man bor ihop, det är enklare då.

  9. Inger said,

    10 december, 2010 den 08:11

    Fast just nu kan han ju helt enkelt ha haft magknip eller liknande… I.

    • Barbro said,

      10 december, 2010 den 11:39

      DET är jag ganska säker på att han inte hade. Däremot kunde han mycket väl ha dragit in något i nosen som irriterade så att den svullnade och det blev lite trångt att andas.

  10. Anna said,

    10 december, 2010 den 12:09

    Varför har han kort tid kvar?? Men vad fint om han dör hemma. När min Onja blev sjuk och jag visste att det var slut hoppades jag varje natt att hon skulle dö i sängen under natten så vi slapp åka till veterinären.

    • Barbro said,

      10 december, 2010 den 13:15

      Han är 12,5 år och det är inte jättegammalt, men hur jag än ser på saken kan inte leva i mer än ett par år till. Givetvis hoppas jag att han blir 15 år eller kanske till och med 16, men bara under förutsättning att han är frisk och har ett gott liv.Min förra hund dog hemma och det ska dessa två också få göra, om det inte innebär onödigt lidande för dem.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s