Tumle och Mille

Människor har ett så konstigt sätt att beskriva världen. När Matte talar om hundväder har beaglarna lärt sig att det är skönast att stanna i stugan.

Doften av blöt päls kan bli ganska påträngande i ett utrymme på 4 kvm.

Fast SOMLIGA (jäkla inkräktare!) får inte nöja sig med att bara slicka burken!!!

Någonting BET Tumle i TASSEN, när vi kom ut till kolonilotten idag! Förmodligen råkade han trampa på en geting som kröp på terrassen (ja, vi har bo i stugan)… eller så var det kanske på en humla i gräset.

Hur som helst gjorde det ONT i TASSEN och Tumle var INTE glad!!!!

Han rantade runt på tre ben och ville inte ens äta GODIS, för att det gjorde så ONT i TASSEN!

Han visade tassen för Matte och Matte tittade på den, men hon (=den jäkla dumskallen) såg förstås ingenting. Där fanns åtminstone ingen gadd… möjligen en lätt svullnad på ena sidan.  Tumle SKREK!

Sen satt Tumle i soffan och smågnölade, medan han slickade på tassen och blängde förebrående på Matte: ”DET ÄR DITT FEL!!!”

Till sist blev han trött och somnade… och när han vaknade nästa gång, hade han glömt bort att han NÅGONSIN  hade haft ONT i TASSEN.

(Så är det med hundar och deras uppmärksamhetsbehov.)

Tumle har numera nått en ålder då han ger uttrycket ”i sakta mak” ett lurvigt ansikte.  Ingen form av förflyttning sker längre i Mattes fart, utan i Tumles, och en kväll när vi cyklade hemåt (i sakta mak) från kolonin blev vi passerade av en person som PROMENERADE!

Det är inte utan orsak som Matte har en ölback på sin pakethållare.