Ännu en liten tid…

Idag är det 15 år sen jag såg min lilla tummelvalp för allra första gången. Det skulle ha blivit en glädjens och den ljuva nostalgins dag, men det blev det inte.

Istället väcktes jag mitt i natten av ett underligt rytmiskt ljud. Det var Tumles hjärta som bankade så att det hördes i hela rummet. Dessutom hässjade han så hårt att sängen vibrerade, samtidigt som han verkade tämligen borta för världen.

Jag tänkte att detta har jag sett förut. Precis så lät Skutt på sitt yttersta,  därför kände jag mig säker på att stunden var kommen även för Tumle, men  lyckligtvis upphörde  ”anfallet”  och Tumle somnade lugnt.

Nu har han vilat sig dagen igenom, dels hemma i sängen, dels på verandan i kolonistugan, och blicken är klar och alert igen.

Han var hungrig vid återkomsten och åt upp mer än hälften av maten och hemma hos Morrmatte på kvällen märktes det inget särskilt med honom, förutom att han var lite ovanligt trött.

Newer entries »