Två veckor utan Tumle

Precis just nu är det två veckor sedan Tumle fick sin hjärnblödning. (Eller vad det nu var han fick.) Det känns som mycket längre, allra minst som tre, och gång på gång minns jag åter orden som jag så ofta viskade i hans päls, när jag insåg att våra dagar tillsammans gick mot sitt slut: ”Jag vill inte leva utan dig!”

(Vilket är en travesti på texten som Kerstin Ekman fann, som inspirerade henne att skriva en hel roman på temat att åldras i olika takt och tvingas leva i 500 år och se dem man älskar försvinna: ”Jag vill hellre dö än skiljas från dig” .)

Men livet går trots allt vidare…

I onsdags kom askan tillbaka och igår var vi och hämtade kartongen hos veterinären. 487 gram aska – så lite återstår efter kremering av en hund på ca. 12 kg.

Jag hade köpt en träask utan lock att lägga den i. Locket tänkte jag göra själv, men först ville jag kontrollera om askan rymdes i den. Det var klokt, för det gjorde den inte.

Eller, jovisst går det att få ner den, ifall man pressar ut plastpåsen med askan ordentligt i hörnen, men det känns inte värdigt att tvinga in min älskade Tummeluns i ett sådant otäckt, trångt skal.

Dessutom har boxen en fotoram med metallclips som sitter på insidan och om de tar hål på påsen är jag långt ifrån säker på att den kommer att hålla tätt… och jag vill helst bestämma själv OM och VAR Tumles aska ska strös.

Så jag får leta vidare efter ett mer passande sista vilorum.

2 kommentarer

  1. Isgrid said,

    22 december, 2013 den 11:42

    När vår Vs aska kom tillbaka funderade jag länge på var den skulle strös. Men eftersom vi bor i stan och det inte fanns någon ”säker” plats så tvekade jag. När jag så talade med en arbetskamrat och hon sa ”Bella står fortfarande bakom en fotoram i bokhyllan”, så bestämde jag mig. V skulle vara kvar hemma, med familjen.
    Veckan efter så var vi på en antikmässa och det första vi såg när vi kom innanför dörren var en underbart vacker porslinsskål, med lock. Djup marinblå med gulddekorationer. Vi tittade på varandra och så köpte vi den. Och naturligtvis fick V precis plats, utan att trängas. Locket limmades ordentligt och nu finns han här, tillsammans med fotot. Jag pratar med honom i bland och det känns så bra att han inte ligger strödd någonstans. På den plats vi nästan valde byggs nu hus.

    Så, låt det ta tid, Tumletid, en dag vet du vad som är rätt. Kram
    //P

    • Barbro said,

      22 december, 2013 den 19:40

      En sådan UNDERBAR kommentar. Precis vad jag behövde just nu.
      Jättekram tillbaks!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s