Till Tumle, 15 månader efteråt

Det sägs att spöken ger sig till känna som kalla vinddrag genom rummet, men hur skulle du någonsin kunna tyckas mig kall?
Du var ljuset i min tillvaro och när numera jag anar din närvaro är det som en mild pust av sommarluft mot ansikte, eller den friska doften av snö i din fluffiga päls – i solen på terrassen, de där magiska vårvinterdagarna vi upplevde, utanför tiden.
Är jag riktigt ledsen kan jag när som helst se in i dina mörka ögons djup – så kärleksfulla, tröstande och framför allt förstående.

Jag vet att när mitt liv tar slut, kommer du att finnas där och leda mig på vägen.

Du ska komma som en varm fläkt och en doft av solvarm päls, tätt intill min frusna kind – det allra sista som jag känner i den stunden då jag dör.

Tumle och Matte i december 2005

4 kommentarer

  1. Isgrid said,

    7 mars, 2015 den 09:50

    Så vacker skrivet! Och så ofattbart att det gått 15 månader sedan Tumle gick över Regnbågsbron. Klart han väntar på dig där! Kram //P

    Regnbågsbron

    Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.
    När ett älskat husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans
    hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska
    igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.
    Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar.
    Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt
    flyger han iväg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som
    varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på
    ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.
    Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas…

  2. Barbro said,

    7 mars, 2015 den 11:56

    Regnbågsbron är en vacker tanke som man kan klänga sig fast vid som tröst, i brist på bättre. Fast ju äldre jag blir, desto mindre tror jag på en fortsättning… och, om jag ska vara ärlig, desto mindre lust har jag att leva vidare.
    Steinbeck skrev i ”Öster om Eden” om sin morfar. När morfadern hade dött sa en av hans vänner att han var solen i världen och när han dog slocknade solen, men vännen tände solen igen för att kunna se hans präktiga avkomma, men han såg bara kaos och elände.
    Precis så känns det för mig.

    • Isgrid said,

      7 mars, 2015 den 12:30

      Jo… Tyvärr? så håller jag med dig i sakfrågan. Ju äldre jag blir desto mindre tror jag på en fortsättning.
      Men jag tror hellre på Regnbågslandet än på Himlen, om du förstår vad jag menar.
      Önskar dig allt det bästa. Oavsett.
      //P

      • Barbro said,

        7 mars, 2015 den 14:22

        Jag förstår precis!
        Himlen verkar urtråkig, vad ska man där att göra?
        Detsamma till dig!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s