Dagen då tiden tog slut

Det sägs att tiden stannar ett slag, när det obegripliga händer.

Igår stannade tiden för mig, då Tumle kom och hämtade sin älskade lillebror Mille.

Det var inte helt oväntat, fast jag hade förstås hoppats att det skulle dröja ett bra tag till, men döden rår man inte över – den drabbar en när den har lust.

I måndags började Mille besväras av tillfälliga krampryckningar, som innebar att han föll omkull och hade lite svårt att komma upp igen, men de gick snabbt över och han trippade vidare som om ingenting hade hänt. Jag tänkte att det var åldersartros, förslitningar i ryggraden och nerver som låg i kläm. Det märktes inga tecken till att han var rädd eller hade ont.

I tisdags var det likadant och även på onsdag morgon. Mille var glad när vi kom till kaféet och fick en massa goda småbitar som blev över när jag skar upp en sockerkaka som hade gått av på mitten. När första gästen dök upp följde han med och svansade förväntansfullt omkring henne, som vanligt… men sedan var det något som hände. Han la sig mitt på gräsmattan och såg ut som om han funderade och en stund senare låg han på sidan och sov, vilket inte alls var likt honom, eftersom han normalt brukade vara ytterst energisk och tigga av alla människor.
När solen kom dit låg han fortfarande kvar och jag gick bort för att förmå honom att flytta sig, men då föll han genast omkull igen. Jag tog in honom i skuggan och visst vände han sig ett par gånger men han reste sig aldrig mer.
En halvtimme före stängningsdags stod jag inte ut längre, utan motade iväg gästerna och bar hem honom till min stuga.
Där låg han orörlig på terrassen och andades mycket svagt, medan ögonen rullade uppåt på ett besynnerligt sätt. Jag var absolut säker på att han skulle dö när som helst, men det gjorde han inte.

Jag sov med honom på golvet i stugan hela den natten och han pussade mig ett par gånger och lät mig hålla om honom på ett sätt som inte heller var likt honom, men benen bar honom inte, han ville varken äta eller dricka och kunde inte kissa.

På morgonen var det likadant. Jag ringde till veterinären och lyfte ut honom på gräsmattan, där vi fick sitta tillsammans i solskenet i ungefär en timmes tid, innan husse kom och hämtade oss. Det var bedövande vackert och trots att jag var full av sorg kan jag inte beskriva det som någonting annat än lycka.

Jag höll Mille i famnen hela vägen till kliniken, bar in honom genom dörren och sjönk ned på en stol i mottagningsrummet. Han lutade sig mot mig och var fullkomligt lugn och trygg när han fick den första sprutan i nackskinnet.
Allt fick ta den tid det tog.
Han reagerade inte för det andra sprutsticket heller och så småningom saktade andetagen av och hans hjärta slutade slå. Inga kramper, ingen oro – jag har aldrig upplevt en mer harmonisk avlivning.
Jag satt hos honom länge i det lilla rummet efteråt. Det var svårt att slita sig, efter 15 år tillsammans.

I stugan var det tomt och tyst. Där fanns ingen beagle mer.

Den kvällen upplevde jag dem bägge bredvid mig i soffan en stund och Mille pussade mig försiktigt på munnen, som han brukade, och Tumle la tassen på min axel och såg mig djupt i ögonen på sitt välkända, tankfulla sätt.
”Var inte ledsen, Matte. Vi är tillsammans nu, jag och Mille, och där vi är finns ingen tid, men oroa dig inte för att vi ska glömma dig. Vi ska vänta på dig och snart träffas vi igen”.

12 kommentarer

  1. Malou said,

    21 augusti, 2015 den 08:03

    Kära Barbro

    Det smärtar mig att läsa att Mille är borta. Jag hoppas innerligt att han, Tumle och Bella är tillsammans. Beagie är till åren och Teddy finns inte mer. Mina tankar är med dig.
    Kram Malou

    • Barbro said,

      21 augusti, 2015 den 08:17

      Det är jag säker på att de är. Tack för din omtanke. Kram tillbaks

  2. f said,

    22 augusti, 2015 den 09:25

    Jag är så ledsen för din, Lennarts och Morrmormors skull. Min tröst är att de får träffas igen, tumla runt i gräset och ligga i solen och njuta medan de hör er gräva i nån rabatt utanför kollostugan.

    Mina varmaste hälsningar till er

    /MadamX

    • Barbro said,

      22 augusti, 2015 den 22:05

      Man måste ju tro att de får det, annars härdar man inte ut. Och faktum är att idag har de bägge två varit med mig och rantat omkring benen på mig hela tiden, till och med när jag cyklade. Det var ett fasligt spring av tassar… givetvis precis utanför synfältet, för så är det ju med tomtar, troll och hund-andar, man kan bara skymta dem ur ögonvrån… om man har tur. 😉

  3. Isgrid said,

    22 augusti, 2015 den 14:42

    Så sorgligt. Så vackert berättat. Finaste beaglarna Tumle och Mille. Tack för att jag fått läsa om dem, lära känna dem och älska bilder och berättelser om dem, lite på avstånd. Kram till dig <3//Pia

    • Barbro said,

      22 augusti, 2015 den 22:10

      Kram till dig och tack för att du har orkat läsa och kommentera. Jag känner dig ju inte personligen, men jag har tyckt väldigt mycket om dig hela tiden.
      Det kommer en ny liten beaglekompis så småningom, men det kanske dröjer ett tag, för först måste jag få ordning på alla bitarna i mitt liv. Det går inte att ta hand om en hund när man inte vet vad man ska göra nästa månad.

      • Isgrid said,

        23 augusti, 2015 den 23:15

        När det händer välkomnar vi Lill-beaglen så klart och till dess läser jag gärna annat beagligt. Tittar in ibland och tittar till dig och minns fina Tumle och Mille. //p

  4. f said,

    23 augusti, 2015 den 12:56

    Vi ser fram mot att lära känna den nya beaglekompisen.

    • Barbro said,

      23 augusti, 2015 den 19:38

      Det kan dröja ett tag, men det lär nog komma en del annat beagle-relaterat under tiden.

  5. haggann said,

    2 september, 2015 den 19:56

    Jag är så hemskt, hemskt ledsen, jag vet hur det är. Det har kommit sorg här nära oss också, Jissa stövaren lämnade oss på Alla Hundars Dag. Vi kände henne ju så väl så hon kändes lite som vår extrahund. Jag fasar fasar för den dagen, jag har fäst mej så hårt vid min Svarta Skugga Laika, hon är ju ändå sju år… underbarare hund finns inte. Jag behöver bara titta på henne så fylls jag av kärlek. Hon är så vacker…

    • Barbro said,

      3 september, 2015 den 08:04

      Ja, man vet ju att det ska komma, men man är ändå aldrig beredd och man tycker alltid att man kunde få ha haft dem en liten tid till.
      Och tomheten som kommer efteråt…

      • haggann said,

        3 september, 2015 den 15:14

        Ja. Minns när vi förlorade vår förra schäfer, jag ”såg” henne ligga på sin favoritplats under busken lång tid efteråt. Och så drömde jag så konstigt, att vi fick tillbaka henne efter några år och hon var ung igen, hon hade bara varit hos någon annan ett tag… men nu HAR vi ju fått tillbaka henne på sätt och vis. Hoppas att du kan skaffa hund igen snart, har insett hur underbart det är.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s