Två månader efteråt

Två hela månader har passerat.

Ibland känns det mycket längre och ibland som ingen tid alls, men mycket har hänt under dagarnas gång.

Jag har bytt sysselsättning och jobbar numera som assistent hos veterinären som jag brukade gå till med hundarna.

Jag har gjort ett par fotoböcker och beställt en massa förstoringar av beaglarnas bästa bilder.

Milles aska har sent omsider kommit tillbaka från krematoriet och bäddats ned i samma urna som Tumles redan låg i och tavelramen ovanför har fått ett nytt motiv med bägge killarna ihop.

De var alltid tillsammans i livet, så det känns logiskt och riktigt att de får fortsätta att vara det även efter döden. Deras små hundsjälar är det säkert, trots att de finns någon annanstans.

Annonser

Milles porträtt

Allting har dragit ut på tiden och gått i snigelfart sedan Mille lämnade mig den sorgliga 20de augusti.

Först nu i onsdags blev han hämtad från veterinärens frysbox och körd till krematoriet och risken är stor att det dröjer lika länge till innan askan kommer tillbaka.

Hur som helst så har han äntligen fått sitt porträtt – liksom Tumles, enkelt målat med pastellkritor på en bit överbliven gipsskiva från stugbygget och i en ram av diverse restmaterial, alltsammans (som sig bör) kolonirelaterat.

Så här ska de sitta och betrakta mig, från varsin sida av det lilla fönstret i norrväggen.