Äntligen!

Äntligen har jag fått ändan ur vagnen och skickat iväg bildfilerna för det som ska bli Milles minnesbok till Ifolor. De erbjöd 30% rabatt mellan jul och nyår, så det gällde att passa på.

Jag gjorde samma sak efter Tumles död, så det är inte mer än rättvist att även lillebror Mille ska få en stor, vacker bok om sitt liv.

 

 

 

4 kommentarer

  1. Isgrid said,

    29 december, 2015 den 21:53

    Vad fint! Det skulle jag vilja ha en till Viggo med. Nu är det bara bilder som ligger här och där.
    Fina Tumle och Mille…jag saknar dem. ❤

    • Barbro said,

      30 december, 2015 den 09:24

      Har du inte gjort det förut så tycker jag absolut att du ska samla ihop dem och göra en bok av dem. Det finns massor av företag som gör fotoböcker på nätet. Jag har testat tre av dem (Fujidirekt, Ifolor och Photobox) och de har allihop blivit väldigt bra.
      Det är en helt annan känsla att bläddra i en bok, än att sitta och plocka med lösa bilder. (Fast om de är på papper måste man förstås skanna in dem först.)

      Jag saknar också. Tumle och Mille Jag tittar på deras bilder varje dag och minns hur det kändes att ha dem nära intill mig, möta deras blickar och begrava ansiktet i deras pälsar och andas in den goda hunddoften. De luktade inte riktigt likadant och under mina månader på kliniken har jag inte träffat på en enda hund som luktade som någon av dem. Förut hade jag ingen aning om att vi människor har ett så distinkt luktsinne att vi kan särskilja en hund från en annan.
      För övrigt har jag valplängtan och ser med (skräckblandad) förväntan fram emot att göra bekantskap med ett nytt litet fyrbent liv längre fram. Möjligen redan till sommaren, men troligast först nästa år.

  2. Isgrid said,

    1 januari, 2016 den 16:09

    Jag har googlat och ska absolut låta göra en Viggobok. Nu under julen kom jag mig äntligen för att kopiera över de foton som finns elektroniskt till en gemensam disk. Återstår att skanna in de pappersbilder som finns. Tack och lov har jag hyfsad koll på var de finns.
    Jag visste inte heller, vare sig att hundar har sin unika lukt eller att vi människor kan känna skillnad. Jag har ju bara haft en hund i taget.
    En valp….det ljuvligaste ljuvliga. Intensivt, jobbigt och gränslöst fyllt med kärlek. Så spännande det blir att följa!
    Önskar dig ett underbart nytt år, oavsett om valpen kommer i år, eller inte. Kram
    //p

    • Barbro said,

      1 januari, 2016 den 18:24

      Jag lovar, du kommer inte att ångra dig när du ser det färdiga resultatet.

      Beträffande valpen så vet jag att det kommer att bli fruktansvärt jobbigt. Förut bodde vi ju i villa med en stor trädgård att tillgå, men nu är det lägenhet som gäller. Gudskelov på första våningen – första gången någonsin som jag har sett någon fördel med det – men det blir säkert ändå en pärs att få battingen att haja galoppen med var pölarna ska placeras.
      Men OM jag vill få uppleva en egen valp igen, gäller det att passa på, för om inte alltför lång tid kommer det att vara försent. Man blir inte yngre med åren och snart sätter väl krämporna in på allvar. Och hur sorgligt det än är att se sina älsklingar dö, vill man ju hellre överleva dem än behöva oroa sig för om det finns någon som vill ta hand om dem när man själv inte finns kvar längre.

      Önskar dig detsamma och kramar dig tillbaks 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s