God start – usel fortsättning

Det började som ett gott år, men plötsligt vändes det till sin motsats.

Vi har haft en våg av inbrott ute vid kolonin och de har kommit läskigt nära. Igår morse fick ett tjugotal av våra grannar sina stugor och bodar uppbrutna och inatt klev stora fötter över mitt staket. trampade genom mitt trädgårdsland och stannade på terrassen framför mina fönster, innan de fortsatte ut på gången igen. Grannen på andra sidan råkade desto värre ut – stugan och förrådet, krossade lampor och bortburet bohag. Vad de främst verkar vara ute efter är filtar, täcken, campingmöbler, fotogenlampor, tändare, tändstickor, gasol, rejäla tröjor och andra värmande saker, så det är inte särskilt knepigt att gissa vilka de är.

När min syster och jag var små brukade vi leka med våra plastdjur. Vi hade ladugårdar fulla med både bondgårdsdjur och vilda, såsom tigrar, ormar, lejon, giraffer och elefanter. Alla bodde de tillsammans i gårdens kättar i god harmoni, men då och då närmade sig ”det farliga”, som var något mörkt och obestämt, som vi var väldigt rädda för. Då skulle alla djuren in och söka skydd och det var brått.

Ungefär den leken känns det som vi leker just nu, förutom att detta är verklighet. ”Det farliga” lurar där ute i de kolmörka midvinternätterna medan vi far omkring som tättingar och räddar hem allt som vi vill behålla – inte för att det har något värde, snarare av nostalgiska skäl eller för att det är bra att ha, men framför allt därför att vi äger det. Någonstans går gränsen för hur länge man kan acceptera att inte få ha sina saker ifred.

Förutom lyktor, fotogenkaminer och fleecefällar har jag även hämtat hem mina hundars hemgjorda porträtt, för dem vill jag inte ha förstörda när allting inne i stugan rivs upp och kastas omkring. Jag säger inte OM, jag säger NÄR…

 

 

Annonser