Tidsperspektiv

När Mille var pytteliten och jag åkte och tittade på honom, berättade hans uppfödare att hennes hundar ofta brukade bli bortåt sexton år gamla. Jag var just fyllda fyrtiotre, så jag räknade sexton år framåt och hamnade på femtionio. Tanken hisnade för mig och jag konstaterade: ”Om Mille lever så länge är jag nästan pensionär när han dör.”

Nu närmar jag mig femtionio och det är snart dags igen… och jag känner likadant inför tidens flykt som då.

Vågar jag verkligen garantera att finnas kvar här för min nya lilla vän till sjuttiofem?

 

 

6 kommentarer

  1. haggann said,

    4 februari, 2016 den 12:31

    Ja, det är klart att du kan! Kör på, vad kul med ny vovve. Sen kan man göra som jag, ta en begagnad, vilket jag i och för sig tycker är lite jobbigt… min dofsa är åtta år nu, och världens bästa och underbaraste… hur länge får jag ha henne kvar?

    • Barbro said,

      4 februari, 2016 den 13:23

      En begagnad finns givetvis med i bakhuvudet, men den får bli nästa steg.
      Jag känner att OM jag ska ha en valp till, är det nu som gäller… innan jag blir ÄNNU äldre och inte längre vill/orkar/gitter ta hand om en livlig valp.

  2. Isgrid said,

    7 februari, 2016 den 23:25

    Det finns inga garantier. Mer än att vara hundägare garanterar livskvalitet. Det kommer så klart att bli alldeles underbart med en liten vovve igen. Ett nytt kapitel. Kram //P

    • Barbro said,

      8 februari, 2016 den 17:52

      Du har naturligtvis helt rätt.
      Det är som min chef konstaterade: om man ska ha garantier för allt, går det inte att leva.
      Nu bara hoppas, hoppas, hoppas jag att den blivande valpens mamma ska börja löpa snart… och att hon ska bli dräktig… och att det ska födas en ny valp till mig. 🙂

      Kramar tillbaks!

  3. Anna said,

    8 februari, 2016 den 20:10

    Barbro, du kan inte garantera någonting för det kan ingen. Det finns kvinnor som skaffar barn när de är 45 – men inte minst, det finns män som skaffar barn när de är 73! Eller ”något” äldre typ… Djur blir ledsna när de skiljs från sin matte/husse och kan sörja precis som vi människor, men precis som vi människor kan de också hitta ett nytt liv fullt av glädje hos en annan kärleksfull matte/husse om det skulle går riktigt illa. Du är 58 och funderar – dumheter, kör på och lycka till!

    • Barbro said,

      9 februari, 2016 den 07:19

      Vad klok du är och så rätt du har. Det är bara jag som är dum, därför att jag är rädd. Allt detta känns fortfarande så omvälvande och stort, men jag vet ju att i samma ögonblick som jag håller valpen i min famn försvinner tvivlet.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s