Mille i tacksamt minne

Mille

7 juni 2000 – 20 augusti 2015

Jag uppskattade dig inte så mycket som du förtjänade
Vi två var alltför lika och jag förstod dig alltför väl

Jag tog dig alltför given – du var min vackra pojke
Du var så ung och livskraftig, du skulle aldrig dö

Men åren gick, du åldrades och dina steg blev tröttare

Jag älskade dig nog inte på det sätt som du förtjänade
Men jag är bara människa.
Jag älskade dig så mycket som det stod i min förmåga
och nu när du är borta saknar jag dig djupt

Annonser

Ettårsdag

Idag är det ett år sedan som Mille fick sin stroke.
Han var med mig på kaféet och tiggde sockerkaksbitar i köket. Sedan kom det en kund som han följde med ut. Han var lite vinglig på tassarna, men det hade han varit från och till de senaste månaderna. Han var ju trots allt över 15 år och då kan man inte räkna med att vara spänstig och pigg som en unghund.
Så gick han la sig på gräsmattan. Det var en vacker och lagom varm sensommardag och han såg ut att ha det väldigt skönt… bara det att när han skulle resa sig, kunde han inte stå på benen.

Han levde och var fortfarande medveten, men något hade brustit i kommunikationen mellan hjärnan och de viljestyrda musklerna.

Jag bar honom till stugan och la honom på terrassen, tänkte att han skulle dö när som helst, men han hade ett starkt litet hjärta, så det gjorde han inte.

Vi sov tillsammans på golvet den natten. Morgonen efteråt drack Mille vatten och pussade mig kärvänligt, men resa sig kunde han inte.

Vi satt tillsammans i solen en stund och njöt av den vackra morgonen, innan Husse kom hämtade oss och vi åkte till veterinären.

Sedan fanns det inte längre någon högt älskad Mille-kamrat…