Tredje årsdagen

Tre år – obegripligt att du har fattats mig så länge!

Jag tänker på dig varje dag och ser ditt lilla ansikte framför mig överallt.

Du leder mig på vägen mot den plats där vi en gång ska ses igen – du hjälper mig att leva klart den tid som jag har på jorden.

Jag har aldrig älskat någon så som jag älskade dig!

Annonser

10 kommentarer

  1. imsy said,

    6 december, 2016 den 21:20

    Söta Tumle!

    • Barbro said,

      7 december, 2016 den 09:02

      Ja, han var speciell. Honom glömmer man inte så lätt.
      Nu har jag ju Yesper och han är underbar på alla sätt, men jag längtar ändå efter en ny liten ”gräddbakelse” som Tumle.
      (En tvåfärgad lillebror är planerad)

  2. livsglimtar said,

    19 februari, 2017 den 14:44

    Jag delar din känsla, lever i samma med saknaden efter Watson. Tumle blev jag kär i via dina bilder och ord, vi har till och med pratar om att en beagle skulle vi kunna tänka oss. Jag har en granne med en som jag alltid tittar på och känner kärlek till. Men det blir ingen hund förrän maken går i pension så vi kan hjälpas åt. Stor varm kram ❤

    • Barbro said,

      19 februari, 2017 den 17:29

      Tomheten är förfärlig och ännu värre blev den när även Mille försvann. Nu har jag unge Yeppe som tar bort en del av saknaden… men jag hade totalt glömt bort hur OERHÖRT mycket jobb det var med en valp, det var så längesen sist.
      Kramar tillbaks ❤

      • livsglimtar said,

        19 februari, 2017 den 17:48

        Men har även Mille gått sin väg, näää det blir bara för mycket. Jag tänkte att Yeppe var en hund på besök. Valp vet jag att jag inte orkar med, det blir nog en vuxen hund som omplaceras på grund av ändrade hemförhållande eller så. ❤

        • Barbro said,

          19 februari, 2017 den 18:17

          Ja, Mille fick en hjärnblödning (tror vi) i augusti 2015. Det var ett sådant där solklart fall, då man inte behöver tvivla på att det är dags. Han blev också över 15 år, men inte så gammal som Tumle som närapå blev 16. Jag har bägge deras aska i samma fina urna i bokhyllan.
          Yeppe föddes förra sommaren så han är 9 månader nu. Jösses vilken envishet och energi som finns i den unghundens kropp! Han gör mig alldeles matt ungefär tre gånger per dag. Men i motsats till de andra har han även fått en husse, så honom är vi två om (på både gott och ont). 😀

          • livsglimtar said,

            19 februari, 2017 den 18:35

            För mig var inte Watson hemma förrän hans urna kom hem till oss, jag tittar på den då och då, småpratar med honom. En god vän på besök med mediala krafter som aldrig träffade Watson berättade om en lång smal man (min pappa) som höll i en grå hund som verkligen inte gillade att bli hållen i famnen. Då skrattade jag för Watson var verkligen ingen knähund. Jasså husse hänger på, äntligen. Du får hälsa från mig, hoppas ni båda mår bra.

            • Barbro said,

              19 februari, 2017 den 20:03

              Jag ”jobbar” numera på en liten veterinärmottagning och min chef veterinären brukar säga till folk att de kan strunta i separatkremering och att få askan tillbaka, för de blir inte ett dugg gladare och pengarna kan de använda till något roligare, men jag håller inte med henne. För mig var det en stor tröst att gå och hämta deras aska och hitta en fin urna att lägga den i – det var en del av sorgearbetet och det händer fortfarande ofta att jag lägger handen på den och pratar lite med dem, precis som du gör med Watson. Vi är alla olika och vi sörjer på olika sätt.

  3. Isgrid said,

    22 april, 2017 den 20:17

    Tittar till Tumle och Mille ibland. Mitt första och bästa möte med blogghundar. (Jo, och Yeppe förstås) Men Tumle och Mille har en speciell plats i mitt hjärta. Så fina hundar. Och mitt riktiga möte med beagle. Tror de förgyller tillvaron för alla där på andra sidan Regnbågsbron. Nosgos till dem och kram till dig//p

    • Barbro said,

      22 april, 2017 den 20:54

      De har en speciell plats i mitt hjärta också. Yeppe är för ung än, han har inte riktigt trängt in på djupet bland hjärterötterna, men han kommer nog dit han också vad tiden lider.
      Gamlingarna är med mig varje dag, såväl i tankar, minnen som bilderna på väggarna och i min dator. Fast jag betraktar dem inte som gamla, nu när jag minns och tänker tillbaka på hela deras långa liv, vad de gjorde i Yeppes ålder, alla deras många små vanor och även olater. Deras närvaro präglade allting som jag gjorde i 18 år, så hur skulle jag kunna vara något annat än påverkad av dem?
      Jag kan tro att de sätter extra sprätt på lekarna där borta vid bron, om den platsen finns 😉
      Kramar dig tillbaka och är glad att du fortfarande tittar in ibland.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s