Alla Hundsjälars Dag

Idag är dagen att minnas de gamla, som inte finns kvar hos oss längre, men som ändå förblir lika älskade så länge vi kommer ihåg dem.

Tid att ägna en tanke åt Fajt, familjens första beagle, som både till sättet och utseendet påminde en aning om Yesper. Fajt föddes på hösten 1969 och dog sommaren 1984.

Åt bröderna Sniff och Toke, som var de som kom näst – Sniff -85 till min syster i Uppsala och Toke till våra föräldrar sommaren efter.

Åt Skutt som blev Sniffs ”lillebror” -87… och så småningom min hund -95. Aldrig har en hund varit mer levande än Skutt, men han brände sitt ljus för intensivt och dog vid endast tio och ett halvt års ålder.

Åt Tokes och Sniffs mamma Maidi, som flyttade in hos Toke då han var fyra år  och gjorde hans liv fullkomligt lyckligt till sin död vid tolv års ålder.

Åt Tumle, om var min första egna hund ända från valplådan och stannade hos mig så länge, i närapå sexton år. Mars 1998 – december 2013

Åt Mille, som var Tumles hund (och givetvis även min). Han föddes i juni 2000 och dog i augusti 2015. Jag ser honom ständigt i Yesper – hans styrka, snabbhet och iver att delta i absolut ALLT.

Åt Cille som miste sin Matte och behövde ett nytt hem. Tyvärr blev det inte långvarigt, men aldrig att vi glömmer hennes söta lilla personlighet.

Och slutligen åt Tumles vackra kullsyster Bella, som tråkigt nog fick cancer och lämnade oss alltför snart.

Annonser

Kafé-hund

Idag är det årets längsta (och förhoppningsvis ljusaste) dag, men imorgon börjar det vända tillbaka mot vinter igen.

Det ska bli skönt, tycker Mille.

Två månader efteråt

Jag har inte förlorat dig. Du är fortfarande levande på bilderna i mina album.
Den eftertänksamma blicken i dina vackra ögon finns kvar och bakom den skimrar ett annat slags ljus, en glimt av din trofasta själ.
Du kom så nära mitt hjärta att vi nästan smälte ihop och jag ska bära dig med mig så länge jag vandrar på jorden.
Spring nu fritt över vita vidder och genom sommarens fagra landskap, så möts vi igen vid vägens slut.
Kärleken är trots allt starkare än döden.

Våraning i Beagleland

För första gången på den här sidan nyår sken solen så varmt att vi kunde sitta en stund med dörren öppen.

Det känns som att vi är på väg ut ur den långa mörka tunneln som går under namnet vinter.

I motsats till igår, då det såg ut på ett helt annat sätt…

15 år och 8 månader

När man har lyckats bli så gammal som Tumle är det inte längre åren utan månadsdagarna som räknas. Idag fyllde han således femton år och åtta månader.

Grattis Tumle!

Till middag blev det fiskbullar i hummersås och på kvällen, hos Morrmatte, serverades hemgjorda glassbakelser.

Delikat! sa Tumle och slafsade i sig för glatta livet, innan Mille blev färdig med sin.

Tumle på sin ålders höst

Tumle i kolonistugan

Femton år och sju månader gammal gentlehund.

Djurtransport

Handikapphjälpmedel… rollator för äldre hund… shoppingvagn.

Vad den än kan kallas var det en bra idé, enligt Tumle.

Fast EGENTLIGEN köpte Matte den med tanke på MILLES ålderdom, eftersom Mille är en hund som aldrig i livet kan tänka sig att åka i en ölback på en vinglig cykelpakethållare.

Septemberdagar i Beagleland

Den långa varma sommaren är över (äntligen! tycker beaglarna) och det har blivit höst i Beagleland.

Löven börjar skifta färg och ramla ner på marken och dofterna blir starkare. Höstarna är härliga!

Men det är ganska kallt om morgnarna. I stugan är det utkylt, så det är växthuset som gäller om man inte ska frysa sig stel.

Fast det blir trångt om saligheten när klumpiga Matte ska tränga sig in.

Den första nattfrosten har kommit och Matte har skördat pumporna. (Det är de som ligger till vänster i bild.)

Höstmorgon i Beagleland

Vårt nya växthus har förmiddagssol, så där är härligt att sitta på morgonen, medan det är utkylt och rått inne i stugan. Inte riktigt färdigt än… och trångt om saligheten, men det får man stå ut med.

Super-senioren

Idag har Tumle sprängt ”åldersvallen” och därmed blivit den äldsta hund som vi någonsin har haft i vår familj.

Den gula bollen han bär om halsen är en s.k. fästingvakt som ska skydda honom mot angrepp av de otrevliga små djuren, med hjälp av avskräckande elektroniska signaler.  Jag kan väl aldrig TRO att det fungerar, men med tanke på hans ålder är jag tveksam till att utsätta honom för gifterna i ännu ett fästinghalsband. Testa kan man ju alltid och under tiden som han har använt det har han hittills inte fått på sig något kryp.

« Older entries