Mille i tacksamt minne

Mille

7 juni 2000 – 20 augusti 2015

Jag uppskattade dig inte så mycket som du förtjänade
Vi två var alltför lika och jag förstod dig alltför väl

Jag tog dig alltför given – du var min vackra pojke
Du var så ung och livskraftig, du skulle aldrig dö

Men åren gick, du åldrades och dina steg blev tröttare

Jag älskade dig nog inte på det sätt som du förtjänade
Men jag är bara människa.
Jag älskade dig så mycket som det stod i min förmåga
och nu när du är borta saknar jag dig djupt

Annonser

Ettårsdag

Idag är det ett år sedan som Mille fick sin stroke.
Han var med mig på kaféet och tiggde sockerkaksbitar i köket. Sedan kom det en kund som han följde med ut. Han var lite vinglig på tassarna, men det hade han varit från och till de senaste månaderna. Han var ju trots allt över 15 år och då kan man inte räkna med att vara spänstig och pigg som en unghund.
Så gick han la sig på gräsmattan. Det var en vacker och lagom varm sensommardag och han såg ut att ha det väldigt skönt… bara det att när han skulle resa sig, kunde han inte stå på benen.

Han levde och var fortfarande medveten, men något hade brustit i kommunikationen mellan hjärnan och de viljestyrda musklerna.

Jag bar honom till stugan och la honom på terrassen, tänkte att han skulle dö när som helst, men han hade ett starkt litet hjärta, så det gjorde han inte.

Vi sov tillsammans på golvet den natten. Morgonen efteråt drack Mille vatten och pussade mig kärvänligt, men resa sig kunde han inte.

Vi satt tillsammans i solen en stund och njöt av den vackra morgonen, innan Husse kom hämtade oss och vi åkte till veterinären.

Sedan fanns det inte längre någon högt älskad Mille-kamrat…

 

Sexton år

Jag har saknat dig obeskrivligt i nio och en halv långa månader. Idag är det din födelsedag och du skulle ha fyllt 16 år.

Det kunde ha blivit en bild till i kransen… men så blev det inte.

Skendräktig?

När Mille skulle födas, för ganska exakt 16 år sedan, var det egentligen meningen att han skulle vara valp till Tumles mammas kullsyster Cookie.

Åh, vad jag gillade Cookie! Hon var den mest gudomliga beagletik jag hade sett och jag var totalt begeistrad över att få en valp efter henne.

Men Cookie gick tom den våren…

Mille blev en nödlösning – född i en helt annan kennel och med en halvbror till Tumle som far. Det är så det går till i världen, men kan aldrig vara säker på att det blir som man har tänkt sig, men för det mesta brukar det funka rätt bra i alla fall.

Nu har det tydligen hänt igen.

13059639_471824802942215_2110393640_n

Uppfödaren tror inte att det finns några foster i valpmagen, eller möjligen väldigt få.

Med tanke på hur långt hon har gått (endast 1,5 veckor kvar till förlossningen) tycker jag också att hon BORDE ha varit rundare.

Röntgen är bokad till på fredag.

 

 

 

Åtta månader utan Mille

Jag möter din blick på skärmen varje gång jag startar min dator.
Åtta månader har gått, men jag kan fortfarande inte fatta att jag aldrig mer får krama dig.

Ett halvt år utan Mille

Sex månader har redan gått sedan mitt lilla skogstroll lämnade mig.

Saknar dig Mille. Ingenting är detsamma utan dig och din bror.

 

 

Äntligen!

Äntligen har jag fått ändan ur vagnen och skickat iväg bildfilerna för det som ska bli Milles minnesbok till Ifolor. De erbjöd 30% rabatt mellan jul och nyår, så det gällde att passa på.

Jag gjorde samma sak efter Tumles död, så det är inte mer än rättvist att även lillebror Mille ska få en stor, vacker bok om sitt liv.

 

 

 

Häpnadsväckande likhet

Ibland, när man sitter och surfar, hittar man en bild som liksom får en att studsa till. Så kändes det för mig igår, när jag plötsligt fick syn på Mille… fast det var förstås inte han.

Här har jag klippt ihop den med tre av Milles egna.

Milles ögonfärg drar mer åt rödbrunt och hans bläs är något bredare, men för övrigt är likheten slående.

(Den främmande hunden är nummer tre uppifrån)

Milles porträtt

Allting har dragit ut på tiden och gått i snigelfart sedan Mille lämnade mig den sorgliga 20de augusti.

Först nu i onsdags blev han hämtad från veterinärens frysbox och körd till krematoriet och risken är stor att det dröjer lika länge till innan askan kommer tillbaka.

Hur som helst så har han äntligen fått sitt porträtt – liksom Tumles, enkelt målat med pastellkritor på en bit överbliven gipsskiva från stugbygget och i en ram av diverse restmaterial, alltsammans (som sig bör) kolonirelaterat.

Så här ska de sitta och betrakta mig, från varsin sida av det lilla fönstret i norrväggen.

En månad efteråt

Vi skulle ha haft semester ihop och gått långa skogspromenader i den härliga svalare höstluften… men så blev det inte.

Idag är det en månad sedan Mille lämnade mig.

Jag saknar dig, lille gubben!

« Older entries