Alla Hundsjälars Dag

Idag är dagen att minnas de gamla, som inte finns kvar hos oss längre, men som ändå förblir lika älskade så länge vi kommer ihåg dem.

Tid att ägna en tanke åt Fajt, familjens första beagle, som både till sättet och utseendet påminde en aning om Yesper. Fajt föddes på hösten 1969 och dog sommaren 1984.

Åt bröderna Sniff och Toke, som var de som kom näst – Sniff -85 till min syster i Uppsala och Toke till våra föräldrar sommaren efter.

Åt Skutt som blev Sniffs ”lillebror” -87… och så småningom min hund -95. Aldrig har en hund varit mer levande än Skutt, men han brände sitt ljus för intensivt och dog vid endast tio och ett halvt års ålder.

Åt Tokes och Sniffs mamma Maidi, som flyttade in hos Toke då han var fyra år  och gjorde hans liv fullkomligt lyckligt till sin död vid tolv års ålder.

Åt Tumle, om var min första egna hund ända från valplådan och stannade hos mig så länge, i närapå sexton år. Mars 1998 – december 2013

Åt Mille, som var Tumles hund (och givetvis även min). Han föddes i juni 2000 och dog i augusti 2015. Jag ser honom ständigt i Yesper – hans styrka, snabbhet och iver att delta i absolut ALLT.

Åt Cille som miste sin Matte och behövde ett nytt hem. Tyvärr blev det inte långvarigt, men aldrig att vi glömmer hennes söta lilla personlighet.

Och slutligen åt Tumles vackra kullsyster Bella, som tråkigt nog fick cancer och lämnade oss alltför snart.

Annonser

Till minne av Skutt

Det var en kall dag.
Solen sken men det blåste en isande västanvind och på marken låg ett tunt täcke av nyfallen smältande snö.
Lördagen den 4:e april 1998.

Den lilla hunden Skutt var mycket dålig. Han hade feber och vätska i lungorna – andades kort och ansträngt och frös så att han skakade. Någon mat ville han inte ha längre, men han drack fortfarande vatten.
När en beagle inte äter, vet man med säkerhet att den är sjuk!

Jag kunde ingenting göra för honom, utom att ligga med honom i sängen och försöka hålla honom varm.
Han ville gå med ut på promenaden, men orkade inte. Jag glömmer aldrig hur jag bar honom innanför jackan och hur vinden liksom skar igenom oss bägge med vassa spjutspetsar.
Jag kommer heller aldrig att glömma den lilla gropen han grävde i skogen, i vilken han kräktes upp allt vad han ätit det senaste dygnet… eller hur omsorgsfullt han dolde den med snö när han var klar. Det var så typiskt för honom att göra just så. Fastän han själv inte kunde behålla den skulle ingen få stjäla hans mat och jag kan mycket väl föreställa mig att han planerade att gå dit igen och gräva upp den en annan dag.

Men det blev aldrig någon annan dag, åtminstone inte för honom!

Klockan halv fyra på söndagsmorgonen den 5:e april drog han sina sista långa rosslande andetag… och jag var med honom hela tiden.
Trots att det var ohyggligt var det en oförglömlig upplevelse, som jag aldrig har tänkt tanken att jag skulle ha velat undslippa, för den tog bort min egen dödsskräck och lärde mig att kärleken är som störst och mest fantastisk just i de skälvande ögonblick då livsgnistan ebbar ut.
Det som därefter återstår är enbart minnet av värme och ljus.

skutthuvud

 

 

Skutt in memoriam

Plötsligt händer det ogripbara – det som man länge har vetat ska komma, men aldrig har riktigt förstått. Och så sitter man där i sin tomhet och låtsas att allt är som förr, i en värld som är så förändrad att man nätt och jämnt känner igen sig.

Men tiden går – tio år försvinner.

Så småningom tvingas man inse att allt faktiskt är precis som förut, att ingenting har förändras, utom att kärleken har förflyttat sig från utsidan till insidan.
Man fattar långsamt hur liten skillnad en enda varelses hädangång gör, bland alla de miljarder som ännu lever och myllrar på jorden.

Skutt
1987-09-14   –  1998-04-05

skutt-mem

Vår lilla pojke – vi ska aldrig glömma dig!