Nygammal hemsida

Den gamla hemsidan finns inte mer.

Den hade funnits så länge och det fanns så mycket oanvänt skräp på servern, att jag beslöt att helt enkelt säga upp den och börja om på nytt med en ny domän.

Det mesta av materialet är genomgånget, omarbetat och flyttat men alla fotoalbum är inte färdiga än. När man har så enormt mycket utrymme är det roligt att uppdatera med fler och större bilder… så det sysslar jag med just nu.

För övrigt ser den nya sidan ut ungefär som den gamla. Den ligger här: http://beagle.one

 

 

Annonser

Äntligen!

Äntligen har jag fått ändan ur vagnen och skickat iväg bildfilerna för det som ska bli Milles minnesbok till Ifolor. De erbjöd 30% rabatt mellan jul och nyår, så det gällde att passa på.

Jag gjorde samma sak efter Tumles död, så det är inte mer än rättvist att även lillebror Mille ska få en stor, vacker bok om sitt liv.

 

 

 

En gammal bild från en lycklig dag för längesen

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Två månader efteråt

Två hela månader har passerat.

Ibland känns det mycket längre och ibland som ingen tid alls, men mycket har hänt under dagarnas gång.

Jag har bytt sysselsättning och jobbar numera som assistent hos veterinären som jag brukade gå till med hundarna.

Jag har gjort ett par fotoböcker och beställt en massa förstoringar av beaglarnas bästa bilder.

Milles aska har sent omsider kommit tillbaka från krematoriet och bäddats ned i samma urna som Tumles redan låg i och tavelramen ovanför har fått ett nytt motiv med bägge killarna ihop.

De var alltid tillsammans i livet, så det känns logiskt och riktigt att de får fortsätta att vara det även efter döden. Deras små hundsjälar är det säkert, trots att de finns någon annanstans.

Dagen då tiden tog slut

Det sägs att tiden stannar ett slag, när det obegripliga händer.

Igår stannade tiden för mig, då Tumle kom och hämtade sin älskade lillebror Mille.

Det var inte helt oväntat, fast jag hade förstås hoppats att det skulle dröja ett bra tag till, men döden rår man inte över – den drabbar en när den har lust.

I måndags började Mille besväras av tillfälliga krampryckningar, som innebar att han föll omkull och hade lite svårt att komma upp igen, men de gick snabbt över och han trippade vidare som om ingenting hade hänt. Jag tänkte att det var åldersartros, förslitningar i ryggraden och nerver som låg i kläm. Det märktes inga tecken till att han var rädd eller hade ont.

I tisdags var det likadant och även på onsdag morgon. Mille var glad när vi kom till kaféet och fick en massa goda småbitar som blev över när jag skar upp en sockerkaka som hade gått av på mitten. När första gästen dök upp följde han med och svansade förväntansfullt omkring henne, som vanligt… men sedan var det något som hände. Han la sig mitt på gräsmattan och såg ut som om han funderade och en stund senare låg han på sidan och sov, vilket inte alls var likt honom, eftersom han normalt brukade vara ytterst energisk och tigga av alla människor.
När solen kom dit låg han fortfarande kvar och jag gick bort för att förmå honom att flytta sig, men då föll han genast omkull igen. Jag tog in honom i skuggan och visst vände han sig ett par gånger men han reste sig aldrig mer.
En halvtimme före stängningsdags stod jag inte ut längre, utan motade iväg gästerna och bar hem honom till min stuga.
Där låg han orörlig på terrassen och andades mycket svagt, medan ögonen rullade uppåt på ett besynnerligt sätt. Jag var absolut säker på att han skulle dö när som helst, men det gjorde han inte.

Jag sov med honom på golvet i stugan hela den natten och han pussade mig ett par gånger och lät mig hålla om honom på ett sätt som inte heller var likt honom, men benen bar honom inte, han ville varken äta eller dricka och kunde inte kissa.

På morgonen var det likadant. Jag ringde till veterinären och lyfte ut honom på gräsmattan, där vi fick sitta tillsammans i solskenet i ungefär en timmes tid, innan husse kom och hämtade oss. Det var bedövande vackert och trots att jag var full av sorg kan jag inte beskriva det som någonting annat än lycka.

Jag höll Mille i famnen hela vägen till kliniken, bar in honom genom dörren och sjönk ned på en stol i mottagningsrummet. Han lutade sig mot mig och var fullkomligt lugn och trygg när han fick den första sprutan i nackskinnet.
Allt fick ta den tid det tog.
Han reagerade inte för det andra sprutsticket heller och så småningom saktade andetagen av och hans hjärta slutade slå. Inga kramper, ingen oro – jag har aldrig upplevt en mer harmonisk avlivning.
Jag satt hos honom länge i det lilla rummet efteråt. Det var svårt att slita sig, efter 15 år tillsammans.

I stugan var det tomt och tyst. Där fanns ingen beagle mer.

Den kvällen upplevde jag dem bägge bredvid mig i soffan en stund och Mille pussade mig försiktigt på munnen, som han brukade, och Tumle la tassen på min axel och såg mig djupt i ögonen på sitt välkända, tankfulla sätt.
”Var inte ledsen, Matte. Vi är tillsammans nu, jag och Mille, och där vi är finns ingen tid, men oroa dig inte för att vi ska glömma dig. Vi ska vänta på dig och snart träffas vi igen”.

En skulptural historia med många förvecklingar, del 2

Dagarna och veckorna gick. Den där djurskulptören hade tydligen mycket att göra, för det var redan från början underförstått att arbetet med figurinerna var en bisyssla som skulle ge lite extra pengar i kassan för konststuderande och andra okända förmågor. Exemplen som visades på hemsidan var givetvis mycket bra, men jag var ändå medveten om att alltihop kunde bli en flopp.

Till sist kom bilderna av målningen. Från sidorna ser den helt underbar ut, men ansiktet är inte alls lika bra. Det är helt enkelt inte Tumles nos, vilket jag också anmärkte.

Jag passade även på att fråga om den andra figurinen, för jag tyckte att efter tre månader borde den åtminstone vara påbörjad. En tid senare fick jag bilder – en absolut underbar avbildning, MEN… det är Tumle igen!!!

Alltså, jag fattar inte hur konstnären kunde göra två figuriner, utan att lägga märke till att de hade skapats från samma uppsättning fotografier!

En skulptural historia med många förvecklingar, del 1

För snart två år sedan hittade jag en spännande sajt på nätet, där man målade eller skulpterade porträtt av  husdjur efter inskickade fotografier.
Jag tänkte redan då, att det där skulle jag utnyttja, men det kostade ganska mycket och så blev det skjutet på framtiden.

I februari fick jag äntligen ändan ur vagnen och mailade dit några bilder av Tumle och Mille, att använda som förlaga för ett par figuriner.

Därefter vidtog en lång väntan, innan jag äntligen fick det första mailet från dem. Då var grunden för Tumle skulpterad och jag ombads att granska bilderna och godta resultatet eller meddela vad jag ville ändra på.

Det blev ju riktigt bra, tyckte jag, men jag påpekade ändå några små ändringar som jag ville ha gjorda.

Nosen är lite för kraftig, tassarna borde bli rundare och svansen är för kraftig och ligger i en vinkel som Tumle aldrig hade den i – han höll den nästan alltid intill kroppen, som om han var rädd att bli trampad på den.

Jag påpekade även att det var TUMLE som hade skulpterats, trots att det stod ”Approval – Mille” i rubriken.

Vid följande kontakter kom nya bilder ifrån konstnären. Den pigga Tumle förvandlades gradvis till en äldre och tröttare hund och jag tyckte att det var tråkigt, men jag orkade liksom inte försöka förklara på engelska varför jag inte var nöjd… så jag accepterade:

 

Fortsättning följer…

Ett år utan Tumle

Idag är det Tumles dödsdag. Det var på kvällen den 6e december som han slutligen blev tvungen att lämna oss och det känns konstigt att tänka på, att han redan har hunnit fattas oss i ett helt år, men kanske blir det lättare nu, när Matte inte längre behöver läsa hans namn varenda gång hon skriver i dagboken (Hon kopierar fjolårets dagboksfil och skriver över den dag för dag).

Mille var dämpad det första halvåret, men i och med att han blev kafé-hund fick han annat att engagera sig i. För Mattes del var det svårare. Det har inte gått många dagar som hon inte har saknat sin Tummeluns och ibland har hon tyckt att livet inte längre var värt att leva… men allting i livet har sin tid och en gång kommer minnet av kärleken att vara starkare än sorgen. Åtminstone hoppas hon det.

 

 

Det är inget fel på plysch

Som närheten till en mjuk, varm päls är Bernie givetvis inte… men han duger som surrogat.

Det är Mille själv som har stått för arrangemanget. Kolla placeringen av framtassarna!  :o)

 

 

Underliga idéer i Beagleland

Matte är inte riktigt klok.

Hon säger att när man är ensam kan man ha riktigt bra sällskap av ett PLYSCHDJUR!

Mille har svårt att erkänna det, men faktum är att det KAN han…

Matte gillar också den luddiga plyschhunden Bernie. Hon tycker att det är trevligt att se TVÅ par pigga ögon titta på henne inifrån i hundrummet.

Men ännu gladare är hon åt  minnesporträttet av Tumle som hon har målat på en bit gipsskiva, som blev över vid återuppbyggandet av den fördärvade kolonistugan, och ramat in i en gammal spegelram, som satt på den nedbrunna väggen och återfanns halvt förkolnad och utan glas i högen av bråte.

Ingenting är så kul, enligt Matte, som att använda gamla grejor för att skapa någonting nytt.

« Older entries