Fyra år har gått

Ikväll är det fyra år sedan du inte orkade mer, men du har aldrig lämnat mig.

Din kropp var bara till låns men all den kärlek du gav finns kvar. Du lärde mig så mycket – om livet… och om döden.

Annonser

Tredje årsdagen

Tre år – obegripligt att du har fattats mig så länge!

Jag tänker på dig varje dag och ser ditt lilla ansikte framför mig överallt.

Du leder mig på vägen mot den plats där vi en gång ska ses igen – du hjälper mig att leva klart den tid som jag har på jorden.

Jag har aldrig älskat någon så som jag älskade dig!

Arton år

Tumle, min älskling, idag skulle vi ha ätit semlor (om vi hade fått tag i några) för att fira din födelsedag…

… men ytterst få beaglar blir 18 år och du var inte en av dem.

Saknar min Tumle!

En liten mängd aska, kärleken och alla de glada minnena är vad som finns kvar av Tumle efter två år… men det är inte INGENTING!

 

 

18 månader – Ingenting är glömt

Ikväll är det 1,5 år sedan Tumle lämnade oss… och ändå känns han fortfarande så nära.

Obegripligt!

En skulptural historia, del 3

Så där… nu har jag fått bildbevis på ommålningen av Tumles nos. De två distinkta ”knapparna i hans väst” är också på plats.

Vyn framifrån är fortfarande inte riktigt Tumle, men från sidan är han bättre.

Man får betänka att detta inte är Tumle som jag minns honom, utan konstnärens uppfattning av honom med ledning av de sex bilder som jag skickade via mail.

 

 

En skulptural historia med många förvecklingar, del 2

Dagarna och veckorna gick. Den där djurskulptören hade tydligen mycket att göra, för det var redan från början underförstått att arbetet med figurinerna var en bisyssla som skulle ge lite extra pengar i kassan för konststuderande och andra okända förmågor. Exemplen som visades på hemsidan var givetvis mycket bra, men jag var ändå medveten om att alltihop kunde bli en flopp.

Till sist kom bilderna av målningen. Från sidorna ser den helt underbar ut, men ansiktet är inte alls lika bra. Det är helt enkelt inte Tumles nos, vilket jag också anmärkte.

Jag passade även på att fråga om den andra figurinen, för jag tyckte att efter tre månader borde den åtminstone vara påbörjad. En tid senare fick jag bilder – en absolut underbar avbildning, MEN… det är Tumle igen!!!

Alltså, jag fattar inte hur konstnären kunde göra två figuriner, utan att lägga märke till att de hade skapats från samma uppsättning fotografier!

En skulptural historia med många förvecklingar, del 1

För snart två år sedan hittade jag en spännande sajt på nätet, där man målade eller skulpterade porträtt av  husdjur efter inskickade fotografier.
Jag tänkte redan då, att det där skulle jag utnyttja, men det kostade ganska mycket och så blev det skjutet på framtiden.

I februari fick jag äntligen ändan ur vagnen och mailade dit några bilder av Tumle och Mille, att använda som förlaga för ett par figuriner.

Därefter vidtog en lång väntan, innan jag äntligen fick det första mailet från dem. Då var grunden för Tumle skulpterad och jag ombads att granska bilderna och godta resultatet eller meddela vad jag ville ändra på.

Det blev ju riktigt bra, tyckte jag, men jag påpekade ändå några små ändringar som jag ville ha gjorda.

Nosen är lite för kraftig, tassarna borde bli rundare och svansen är för kraftig och ligger i en vinkel som Tumle aldrig hade den i – han höll den nästan alltid intill kroppen, som om han var rädd att bli trampad på den.

Jag påpekade även att det var TUMLE som hade skulpterats, trots att det stod ”Approval – Mille” i rubriken.

Vid följande kontakter kom nya bilder ifrån konstnären. Den pigga Tumle förvandlades gradvis till en äldre och tröttare hund och jag tyckte att det var tråkigt, men jag orkade liksom inte försöka förklara på engelska varför jag inte var nöjd… så jag accepterade:

 

Fortsättning följer…

Till Tumle, 15 månader efteråt

Det sägs att spöken ger sig till känna som kalla vinddrag genom rummet, men hur skulle du någonsin kunna tyckas mig kall?
Du var ljuset i min tillvaro och när numera jag anar din närvaro är det som en mild pust av sommarluft mot ansikte, eller den friska doften av snö i din fluffiga päls – i solen på terrassen, de där magiska vårvinterdagarna vi upplevde, utanför tiden.
Är jag riktigt ledsen kan jag när som helst se in i dina mörka ögons djup – så kärleksfulla, tröstande och framför allt förstående.

Jag vet att när mitt liv tar slut, kommer du att finnas där och leda mig på vägen.

Du ska komma som en varm fläkt och en doft av solvarm päls, tätt intill min frusna kind – det allra sista som jag känner i den stunden då jag dör.

Tumle och Matte i december 2005

Älskade änglahund!

I sex månader av evigheten har du fattats oss.

« Older entries