Så var det äntligen dags igen för Matte att stycka en pumpa. Nu var turen kommen till pumpan som var så stor att den måste klyvas innan den kunde vägas, eftersom varken Matte eller vågen orkade lyfta den. Drygt 18,5 kg vägde halvorna tillsammans. Betydligt mer än en beagle!
Den här gången fick Mille sällskap i sitt tiggande av en ung och påstridig kråka, som slog sig ner på exakt lagom avstånd för att ha full överblick över ”bordet”, utan att bry sig nämnvärt om att Mille befann sig strax intill. Mille var lömsk på kråkan och gjorde ideliga utfall för att jaga bort den, men fågeln kom genast tillbaka och satt där precis utom räckhåll och kikade pillemariskt med sina blanka pepparkornsögon. Någon gång brast Mille i uppmärksamhet och då kom kråkan riktigt nära, hoppande i sidled tills Mille vände helt om – då lyfte den genast från marken och flög upp och satte sig på yttersta hörnet av bodtaket. Den hade troligen väldigt roligt åt den klumpiga lilla hunden.
Matte slängde ut ett par lagom stora pumpbitar, för att undersöka om kråkan ville ha dem… och det ville den gärna, åtminstone att leka med. Det ville även Mille, så han sprang och apporterade dem, fast åt dem gjorde han inte… och inte kråkan heller. Det föreföll mest som en maktkamp om vem som var snabbast i vändningarna och kunde lura den andra till språng eller flykt, så ju längre Matte betraktade dem, desto säkrare blev hon på att kråkor är intelligentare djur än små lurviga jakthundar.
Och vad Tumle gjorde samtidigt?
Han VILADE inne i stugan… naturligtvis!
Det är förmodligen smartare än att ränna omkring efter fjäderfä som man aldrig hinner ikapp.
Tumle och Mille 