Hundspråk

Tänker på detta med hundar och deras sätt att kommunicera med oss människor.
Alla våra hundar har haft sina olika språk –  ”teckenspråk” och mimik förstås, men även med ljud – de har verkligen ”talat”.
En del har varit ”pratsamma” på ett oerhört hörbart sätt, andra mer försynta, typ Tokes lilla vattenpip, när han upptäckte att hans skål var tom och ville påpeka detta faktum och få det åtgärdat snarast möjligt. Det var ett ljud som han ENDAST använde i denna situation.

Fajt, vår första beagle,  hade ett ovanligt brett register av närapå talade ”ord”. Själva ljuden var ganska likartade, men frekvensen och tonhöjden skiftade och i synnerhet hans husse (min far) var mycket lyhörd och styv på att tolka dem.

Maidi och hennes son Toke var inte alls lika verbala. De var bägge två relativt skälliga, men då gällde det oftast grannarna eller främmande personer som passerade ute på gatan. Maidi konverserade framför allt genom sin mimik. Hon hade ett mycket uttrycksfullt ansikte och stora, väl rörliga öron som tydligt signalerade i vilken sinnesstämning hon befann sig.

Lille Skutt var en typisk skällare. Han skällde ofta, högt och energiskt och använde dessutom hela kroppen för att understryka betydelsen. Det var aldrig den ringaste svårighet att förstå vad han ville ha sagt, snarare att undgå det, då han emellanåt blev väldigt pockande.
Bella är i princip likadan och hon har dessutom, liksom Maidi, ett par rejäla dasslock till öron.

Sniff var framför allt pipig. Det var minsann inte enbart för skojs skull som han fick epitetet Pip-Larsson. Han kunde driva en gråsten till vanvett genom sitt ”överjordiska” gnisslande, framför allt med en löptik i grannskapet, för då var han inte möjlig att få tyst på ens under hot om allvarligt våld.
När familjens tikar löpte brukade Sniff därför bli deporterad och helst i såpass god tid att hans hormoner ännu befann sig på en relativt måttlig nivå. Fast han var ändå inte rolig att tas med vid dessa tillfällen, för på något sätt visste han alltid precis när det var ”rätt dag”.

Mille är den av beaglarna som är svårast att riktigt få grepp om. Han talar obehindrat med hundar på hundarnas eget sätt, men saknar ett språk är inte riktigt anpassat för oss besynnerliga 2-benta varelser. Istället har han utvecklat en tendens att ligga och glo, som får det att krypa i skinnet på mig, men vad han egentligen MENAR med gloendet undgår mig allt som oftast.
Jag brukar tolka det som en tyst kritik av mitt sätt att vara som matte och därför ger han mig skuldkänslor och gör mig ledsen eller arg på mig själv…eller på honom – tyvärr inget ovanligt.
Tumle är mycket enklare att föra ett givande samtal med. I motsats till sin brorson är han nämligen fullkomligt präglad på den 2-benta delen av flocken.
Han talar både med gester och ljud, mimar tydligt med hela ansiktet och använder även tassarna ungefär som vi använder händerna. Ibland får jag en känsla av att det han sysslar med är att härma oss. Det ser så roligt ut att man skrattar och genast blir på ett bättre humör, vilket naturligtvis är avsikten. Det är omöjligt att vara arg någon längre stund på Tumle.
Tumle dansar och viftar med tassarna, vallar oss mot köket och gör tuggrörelser med munnen. ”Jag vill ha godis” betyder det.
Det kan en blind höna begripa, så varför inte även en människa?
När vattenskålen är tom säger han piiiip, ungefär samma ljud som Toke, men sedan slår han på den med tassen tills någon hör det och fyller på den. Han är enveten som en orange liten gris, så innan dess ger han INTE upp.
Han sover mycket gärna under ett täcke av något slag, men det är svårt att bygga ett snyggt bo själv, för täcket är sällan medgörligt och formar sig så väl efter hans kropp som Tumle föredrar. Så när här han vill ha hjälp med det, sätter han sig bredvid mig och ser mig allvarligt rakt in i ögonen, samtidigt som han duttar lätt med tassen mot min arm. ”Lyft på filten”, betyder det och då är det inte ens nödvändigt att filten och jag är på samma plats. Det är gesten med tassen som gäller och sånt är det det en mattes förbannade plikt att förstå!

Annonser

Helgrapport

Den här helgen kom hösten till Katrineholm.
Efter en tämligen urvidrig vecka med 27-30 graders värme verkade beaglarna njuta i fulla drag av den betydligt svalare luften.

Dags för lite sorkjakt… eller vad det nu kunde vara för ett djur vi hade fått in på vår lott. Vi brukar inte ha sorkar, men någon gång ska ju vara den första… och jag betvivlar att sorken vill stanna om den plötsligt står nos mot nos med någon av dessa bålda jägare.
hostkansla

Sol i stugan på kvällskvisten.
Tumle är mätt och belåten och vilar i campingstolen.
27aug1

Som sagt…
det är väldigt skönt för en beagle att få vila!
27aug

Tack, "moster" Inger!

 (…om du läser det här…)

Idag har vi fått ut den sköna Piggle-dynan till kolonin… och den blev som synes strax ockuperad av lurviga djur.

dyna

Helglekar

Kom igen och lek, brorsan!

lek

Men spring då, annars biter jag dig i tassarna!

lek2

Avrundning av lekpasset

lek1

(Tumle övar sig lite inför kommande ”aktiviteter”)

Bella och Tumle

De tvåfärgade kullsyskonen är ungefär lika svåra att fånga på bild. De har bägge, var för sig, utvecklat en anmärkningsvärd talang – att blunda just  som man knäpper, alternativt vända bort huvudet eller börja klia sig demonstrativt.

Här kommer dock äntligen ett par riktigt hyfsade bilder av syster Rubella.
bella1

bella2

Bella har snott Tumles tuggben och Tumle vill gärna ha tillbaks det. Han prövar ”valptricket” att rulla, för att dels distrahera syrran, dels komma så nära att han kan ”råka” få tag i benet. Men Bella är inte så lättlurad att hon går på ett så enkelt knep. Mille skulle ha gjort det, men Bella har själv haft en valpkull, så hon vet hur en slipsten ska dras. Hon nonchalerar den rullande brodern och gnager på tills benet är slut.
beltum1

beltum2

Det finns väl inget som ser så löjligt ut som en vuxen hanhund som valpar sig, men samtidigt flinar han lyckligt… och visst är han ändå rätt SÖT!

Ååååå så regnar det igen!

12aug

För övrigt har det väl inte hänt något särskilt i helgen.

Nya bilder utlagda!


Alla våra hemsidor har legat lite lågt ett tag, men nu finns det äntligen nya bilder från juni-juli i Tumles och Milles gemensamma album samt ”kolonisidan” på deras hemsida.

Länken till hemsidan ligger uppe till vänster under vinjettbilden.


Tumle ber också att få meddela att han planerar att bli far till en kull Beagle/drever-valpar nästa vår… om allt går i lås.
Tumle är ingen ungdom och både han och tiken är ”oskulder”, så det kanske inte fungerar så bra.
Men visst vore det KUL!!!

Mera ben

Följetongen fortsätter.

Idag återupptogs maktkampen om tuggbenen.
Mille hittade Tumles som låg gömt i potatislandet – och Tumle övertog Milles och grävde ned det i Mattes rabatt.
Tyvärr (för honom) kom Matte på honom… och lyckligtvis (för henne) var ingen skada skedd med plantorna.
Här ser vi en misslynt beagle med avslöjande jord på nosen.
jordnos

Samtidigt återfick Mille sitt intresse för detta ben, vilket ledde till att Tumle blev tvungen att stå och vakta det.
Ha det ville han absolut inte… men hellre det än att Mille skulle få tag i det!
bengrav

Det roligaste med hundar är, att deras beteende är så oerhört likt vårt eget!!!

Tuggbensdramatik

Tant Anne har kommit med godbitar igen.
Idag var det varsitt tuggben av modellen ”med knutar i ändarna”.
Vanligtvis brukar inte beaglarna vara så motiverade att direkt börja tugga på benen. Det är ju JOBBIGT att tugga, så de behöver fundera på saken först – eventuellt också gräva ned benen och låta dem mogna en dag eller två. Men just idag hade de ätit middag, vilket gjorde dem mer nådigt inställda.
Mille var dock ouppmärksam, så Tumle passade på att sno åt sig dem bägge två och sticka iväg.
Som framgår av bilden nedan började han snart få STORA problem. Det är svårt för en liten beagle att hålla koll på ett såpass stort rov!
tuggben

En stund senare hade Mille lyckats återta ett av benen. Tumle var för tillfället inte sugen på att tugga, så han smet in bland potatisen och grävde ned det andra någonstans mellan raderna. (Hoppas jag åtminstone…  och inte bland min nysådda dill!!!)
Efteråt var han kluven och fick ingen ro i själ. Mille låg och tuggade och det såg så vansinnigt gott ut, men samtidigt var han orolig att någon skulle upptäcka hans gömställe och stjäla det nedgrävda benet.
Här ser man hur han sitter och våndas i beslutsångest, medan Mille ligger och njuter i fulla drag av sin smaskiga knut.
tuggben1

Hmmmm…. ibland är det faktiskt VÄLDIGT svårt att vara hund!
Lika bra att lägga sig på fällen och se TRULIG ut!
tumle2

Tumle fick vänta en bra stund, men så småningom tröttnade Mille och övergav benet på gräsmattan och då var han genast framme och norpade det åt sig.

Fast då var kameran redan nedpackad, så det blev tyvärr ingen bild.