Imorse, just innan jag vaknade, drömde jag om Tumle.
Jag drömde att någon kom inspringande och sa att Tumle var död och att jag följde med henne en trappa upp i samma hus som kliniken och såg Tumle ligga orörlig på en alldeles likadan dubbelsäng som den vi har i sovrummet.
Jag lyfte upp honom och höll honom och kände en oerhörd sorg, men då öppnade han sina ögon och var inte alls död.
En jublande glädje fyllde mig, men så slog förnuftet till…
Vänta nu, detta stämmer inte. Tumle dog för snart fyra år sedan. Det var fredag, han låg på balkongen i en wellpappkartong över helgen och kroppen var redan halvfrusen när jag åkte och lämnade in honom för kremering. Jag fick tillbaka hans aska efteråt och la den i en urna som jag har stående i sänghyllan.
OM inte Tumle dog den kvällen, vem är det i så fall som ligger i urnan?
Hela min världsbild gungade till, men just då rörde sig Yeppe och väckte mig på riktigt, så jag fick aldrig klarhet i hur det förhöll sig med Tumles död, men mina armar minns hans värme och hans mjuka närvaro har följt mig resten av dagen.