Dagen då tiden tog slut

Det sägs att tiden stannar ett slag, när det obegripliga händer.

Igår stannade tiden för mig, då Tumle kom och hämtade sin älskade lillebror Mille.

Det var inte helt oväntat, fast jag hade förstås hoppats att det skulle dröja ett bra tag till, men döden rår man inte över – den drabbar en när den har lust.

I måndags började Mille besväras av tillfälliga krampryckningar, som innebar att han föll omkull och hade lite svårt att komma upp igen, men de gick snabbt över och han trippade vidare som om ingenting hade hänt. Jag tänkte att det var åldersartros, förslitningar i ryggraden och nerver som låg i kläm. Det märktes inga tecken till att han var rädd eller hade ont.

I tisdags var det likadant och även på onsdag morgon. Mille var glad när vi kom till kaféet och fick en massa goda småbitar som blev över när jag skar upp en sockerkaka som hade gått av på mitten. När första gästen dök upp följde han med och svansade förväntansfullt omkring henne, som vanligt… men sedan var det något som hände. Han la sig mitt på gräsmattan och såg ut som om han funderade och en stund senare låg han på sidan och sov, vilket inte alls var likt honom, eftersom han normalt brukade vara ytterst energisk och tigga av alla människor.
När solen kom dit låg han fortfarande kvar och jag gick bort för att förmå honom att flytta sig, men då föll han genast omkull igen. Jag tog in honom i skuggan och visst vände han sig ett par gånger men han reste sig aldrig mer.
En halvtimme före stängningsdags stod jag inte ut längre, utan motade iväg gästerna och bar hem honom till min stuga.
Där låg han orörlig på terrassen och andades mycket svagt, medan ögonen rullade uppåt på ett besynnerligt sätt. Jag var absolut säker på att han skulle dö när som helst, men det gjorde han inte.

Jag sov med honom på golvet i stugan hela den natten och han pussade mig ett par gånger och lät mig hålla om honom på ett sätt som inte heller var likt honom, men benen bar honom inte, han ville varken äta eller dricka och kunde inte kissa.

På morgonen var det likadant. Jag ringde till veterinären och lyfte ut honom på gräsmattan, där vi fick sitta tillsammans i solskenet i ungefär en timmes tid, innan husse kom och hämtade oss. Det var bedövande vackert och trots att jag var full av sorg kan jag inte beskriva det som någonting annat än lycka.

Jag höll Mille i famnen hela vägen till kliniken, bar in honom genom dörren och sjönk ned på en stol i mottagningsrummet. Han lutade sig mot mig och var fullkomligt lugn och trygg när han fick den första sprutan i nackskinnet.
Allt fick ta den tid det tog.
Han reagerade inte för det andra sprutsticket heller och så småningom saktade andetagen av och hans hjärta slutade slå. Inga kramper, ingen oro – jag har aldrig upplevt en mer harmonisk avlivning.
Jag satt hos honom länge i det lilla rummet efteråt. Det var svårt att slita sig, efter 15 år tillsammans.

I stugan var det tomt och tyst. Där fanns ingen beagle mer.

Den kvällen upplevde jag dem bägge bredvid mig i soffan en stund och Mille pussade mig försiktigt på munnen, som han brukade, och Tumle la tassen på min axel och såg mig djupt i ögonen på sitt välkända, tankfulla sätt.
”Var inte ledsen, Matte. Vi är tillsammans nu, jag och Mille, och där vi är finns ingen tid, men oroa dig inte för att vi ska glömma dig. Vi ska vänta på dig och snart träffas vi igen”.

Annonser

Augusti-Mille

Det var längesen det blev något nytt i bloggen, men här kommer äntligen tre härliga skogsbilder av en glad liten Mille på skogspromenad.