Tumle och Mille

Dagen inleddes med väldigt ömma trampdynor, så Matte tog fram ”camo-bootsen”, de som sitter så bra på tassarna.

Senare på dagen var marken torr och då kändes det bättre.

Här var vi på väg mot kolonin i mycket god fart. Matte hade svårt att hänga med sina glada beaglar.

Någon sol fick vi inte se, men alla väder är bra, tycker beaglarna… utom de riktigt blöta. Idag kom det inte ned något regn, men det var ändå fuktigt på marken och i fukt blir dofterna STARKA, vilket är underbart om man är hund!

Efter promenaden gick vi upp till Morrmatte och där brukar det vankas godis.

Tumle väntar otåligt och utstöter knorrande ljud…

Det händer inte så mycket i beaglarnas värld denna gråa och blöta november. Vi går till jobbet varje morgon, ett varv runt kyrkogården på lunchrasten… och sedan hem igen i skymningen.

Här är det dags att gå hem.

När beaglarna har ätit sin frukost brukar de ägna några minuter åt att utforska lådan med plastsaker som ska till återvinningsstationen. Ibland finns det kvar lite klet i dem och det är alltid populärt. Rent konkret betyder det också att man inte behöver bekymra sig om att diska dem alltför ordentligt.
Hittar man ingenting gott bland plasten kan man ju fortsätta till ”kartonglådan”. Gamla gräddfilspaket och liknande är sällan något som undgår en beagles känsliga nos.

I morse kom Tumle trippande med en rödbrun kartong i munnen – en sådan där som innehåller fyra påsar pulversås. Han hejdade sig och tittade lite frågande på mig, som om han ville veta om det var okej att han tog den. Jag hade slängt den kvällen innan och knölat ned lite annat skräp i den, men jag tänkte att jag får väl plocka då, så jag sa något i stil med att ”javisst, gå och roa dig, du!”

En stund senare gick jag till hundarnas rum för att samla ihop alla småbitarna och det var då jag kände doften – det luktade mat helt otroligt… och vad var det Tumle höll på med? Hade jag glömt en såspåse kvar?!

Men det hade jag inte gjort! Det var inte den tomma kartongen som han hade lagt beslag på utan en obruten förpackning, som han hade knyckt från backen i rullbordet och var i färd med att slita isär. Som väl var hade han inte hunnit äta så mycket av pulvret, men jag har märkt att han är lite törstig idag, så troligen var det rätt salt.

Alla dagar i en beagles liv är minsann inte så härliga som den på bilden här under.

Ibland tycker Matte att vi är besvärliga, som bara rycker och drar i kopplet och vimlar henne om benen… eller vill stanna en gång i halvmetern och nosa ordentligt på marken… lyfta bakbenet, krafsa, grymta och så nosa fundersamt igen.

Ibland har hon inte TID med oss, för då har hon annat att göra… påstår hon!

Då lämnar hon oss hos Morrmatte…

Där får vi godis och pepparkakor (man blir snäll av dem, säger Morrmatte) och så brukar det vankas GRISÖRON!!!

Det är inte så dumt det heller. Beaglar behöver morrmattar!

Men det har pälsens ägare ingenting alls emot.

(Hundar ÄR konstiga!)

Lunchbesök vid kolonin – svalt väder, blåst i öronen, en lycklig dag för Tumle och Mille.